- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
121

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Den medeltida humanismen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

araberna hade intet drama. I följd därav kom tragedia i
den medeltida estetiken att beteckna en dikt — vilken som
helst —, som började i lycka och slutade i olycka; comedia
en dikt, som började i olycka och slutade i lycka, och i
följd härav kunde också Dante benämna sitt bekanta arbete
“Commedia“, ty det började i olycka, i Inferno, och slutade
i lycka, i Paradiset — den dramatiska formen var däremot
alls icke nödvändig. Särskilt omtyckta voro “comediæ“ eller
roande berättelser efter Ovidius’ mönster, ej sällan med samma
ämnen som de klassiska komedierna, såsom Geta av Vitalis
av Blois, som här omdiktar Plautus’ Amphitruo till en
berättelse, och Alda av Guillaume de Blois, som möjligen
haft en förlorad komedi av Menandros som källa. Lika ofta
voro dessa berättelser dock blott fableauer på latinsk vers i
stället för på fransk, glada och icke så litet skabrösa. Även
rena folksagor behandlades på detta sätt; så t. ex. möta vi
i den anonyma dikten Unibos från 1000-talet den äldsta
formen av H. C. Andersens Stor-Klas och Lill-Klas.

Alla dessa dikter äro onekligen alster av verkliga
författare, för vilka det klassiska latinet i viss mån var ett
levande språk, som de även i vardagslivet talade, och
intresset för den latinska verskonsten röjer sig ock i de icke
så få poetiker, som skrevos under denna tid — Serlos De
diversis modis versificandi, Galfridus’ av Vinesauf Poetria
nova och Johannes Anglicus’ De arte prosayca, metrica et
rithmica. Hos den senare möta vi en utförlig framställning
av skillnaden mellan tragedi och komedi. Sedan han
definierat dem såsom jag nyss anfört, fortsätter han: tragedien
begagnar den höga stilen med upphöjda sentenser, komedien
den låga stilen. Den senare rör sig med fem personer: den
äkta mannen, hustrun, älskaren, dennes hjälpare samt
amman eller slaven. Det exempel, han sedan anför på en
komedi, är emellertid en vanlig berättelse på hexameter, icke
något drama, och hans “tragedi“ är också blott en berättelse.
Denna har dock enligt hans mening betingelserna för en verklig
tragedi, ty “den är skriven i upphöjd stil, skildrar gräsliga
händelser, börjar i glädje och slutar i tårar“. Såsom vi
sedan skola se, går emellertid denna karaktäristik igen i
renässansens poetiker, och även vissa besynnerliga versformer,
som dessa medeltida poetikförfattare hittade på, upprepas
ända in på 1600-talet. Så har Serlo ett så lydande distikhon:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free