Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Den medeltida humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särskilt rik var denna tid på satirer, och såsom vi redan
sett, framträdde denna satir med stor skärpa i djursagan.
Den förnämsta av dessa, den förut omtalade Ysengrimus,
ett utförligt epos i sju böcker med över 6,500 verser,
innehåller en persiflage över munkväsendet — så stark, att
renässansen knappt begagnat starkare färger. Munkarna
skildras såsom dumma, lata, giriga och okunniga, de stinna
abboterna såsom frossare och dryckesbröder, biskoparna
såsom fala och rovgiriga, och författaren skonar ej ens påven
och Bernhard av Clairvaux. Det hela är en omskrivning
av bibelns ord: vakten eder för de falska profeter, som
komma till eder i fårakläder, men invärtes äro såsom
glupande ulvar. Och ulven det är munken. En annan satir
är mera i stil med Cornificius. Det är Speculum stultorum
av Nigellus Wireker. Hjälten i dikten är åsnan Brunellus,
men som författaren själv upplyser i prologen betecknar han
munken. Efter åtskilliga äventyr beger Brunellus sig till
Paris för att vinna lärdom i syfte att därigenom stiga till
kyrkans högsta äreställen, men misslyckas och får vända
tillbaka till sin herre, som till straff kortar av hans långa
öron.
Andra söka att skriva eper i samma stil som Vergilius
och Lucanus, och i likhet med den senare valde de flesta
historiska ämnen från den närmast liggande tiden. Guillaume
le Breton besjöng Philippe Auguste i Philippidos, hans vän
Gilles de Paris Karl den store i Carolinus, tysken Guntherus
Fredrik Barbarossa i Ligurinus. Andra valde klassiska
ämnen såsom Gaultier de Chatillon, vilken i Alexandreis
behandlade Alexander den stores levnadssaga, icke såsom man
kunnat vänta efter Pseudokallisthenes’ Alexanderroman, utan
med Curtius’ historia såsom källa, och Josef av Exeter, som
efter Dares skrev ett epos: Bellum trojanum. Särskilt hade
Gaultier rykte såsom en stor latinskald.
Men även poetiska berättelser behandlades på latinsk,
elegisk vers. Enligt den medeltida estetiska terminologien
kallades de allt efter innehållet “tragediæ“ eller “comediæ“.
Termerna stamma från Aristoteles’ poetik, men denna kände
man blott genom syriska och arabiska mellanhänder, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
