Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Medeltidens blomstringstid
- Den folkliga berättelsen
- Rävsagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RÄVSAGAN
Vi återvända till Frankrike, varifrån de litterära
impulserna under denna tid utgingo. En diktning, som här stod
fableauen ganska nära, var rävsagan: samma fronde-lynne,
samma malice, i viss mån också samma realism och samma
meter: den åttastaviga versen. Den var också i likhet med
fableauerna föremål för den prästerliga oviljan, och den nyss
omtalade Gautier de Coincy uttalar sitt klander över dem,
som föredrogo de enfaldiga och skandalösa rävsagorna
framför berättelser om den heliga jungfruns underverk. Denna
klagan var så till vida befogad, att också rävsagan, liksom
fableauen, utvecklade sig till en skarp satir mot kyrkan.
Uppslaget till denna diktning kom, såsom vi förut sett,
från den latinska dikten Ecbasis cujusdam captivi. Här
hade de enkla djurfablerna utvecklats till ett stort epos, man
hade fått en centralpunkt, kring vilken de olika djursagorna
kunde grupperas: tvisten mellan räven och vargen, och det
gällde nu blott att taga vara på detta uppslag. Detta skedde
därigenom, att sagan, vilken börjat som en klosterdiktning,
för sin följande utveckling hämtade sin näring från folkets
egen tradition.
Antiken hade ägnat föga uppmärksamhet åt djurfabeln,
som förblev en av de litterära ringaktad folkdiktning.
Quintilianus likställde dessa fabler med amsagor, och om Phædrus’
samling tog man föga notis. Men under medeltiden
upphöjdes dessa fabler, särskilt i Romulus-bearbetningen, till en
flitigt studerad skolbok, och från skolan spridde sig de korta,
lättlärda anekdoterna till folket, övergingo till folktraditioner.
De översattes också tidigt till folkspråken, först på
angelsaksiska och därifrån på anglonormandiska av Marie de France:
den mycket lästa Isopet (början av 1100-talet). Men folket
hade dessutom sina egna djursagor, som icke förekommit i
de æsopiska samlingarna, och det var hela denna skatt av
traditioner, som författarne nu hade till sitt förfogande.
Men icke blott stoffen hade utbildats av folket, utan
troligtvis också själva gestalterna och karaktäristiken av dessa.
De djur, som uppträda i den æsopiska fabeln, hade i själva
verket ej haft någon individualitet alls, varken djurets eller
människans; de hade varit språkrör för de moraliska
lärdomar, som författaren velat förkunna, men de hade aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0165.html
