Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Dansvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sjätte hör hellre om wiltzerna, den sjunde om Heimes
och Wittichs strid, Sigfrids och Ekkes död, den åttonde
önskar höra hövisk minnesång, den nionde tycker, att allt
är lika tråkigt, och den tionde vet icke, vad han vill“.
Den repertoar, han här anför, syftar tydligen på kortare
dikter, och den förut (sid. 73) anförda notisen om den
saksiska sångaren, som för Knut Lavard tre gånger upprepade
visan om Krimhilds förräderi, bestyrker detta. Att över
huvud den folkliga tyska hjältedikten vid denna tid
övergått till strofisk — ehuru ej till dansvisa — få vi sedan
tillfälle att se, då vi hunnit fram till Nibelungenlied.
Mera svårlöst blir frågan, om vi vända oss till
spanjorerna. Dessa ägde som bekant en ytterst rik samling av
“romanser“.[1] Dessa hopfördes först i handskrivna visböcker,
blevo därefter tryckta antingen en och en eller såsom mindre
samlingar i vad vi på svenska kalla “skillingtryck“. Den
första mera förnämliga samlingen utgavs närmare mitten av
1500-talet i Antwerpen under titeln Cancionero de romances;
en ny samling, Silva de varios romances, trycktes sedan i
Saragozza 1550. Andra följde efter, bland vilka den mest
betydande är Romancero general, 1600, vilken i en senare
upplaga har ända till tretton delar.
Den spanska romansen har en trokaisk rytm, och varje
vers har i vanligt fall sju à åtta stavelser, varjämte de jämna
verserna förbindas medels assonans. Det vill redan härav
synas, som om romansversen ursprungligen varit en
långvers på fjorton stavelser med cæsur och assonans samt
trokaisk rytm. Någon indelning i strofer förekommer ej.
Dessa romanser ansågos förut vara källan till de större
cantares de gesta om Cid m. fl. Men den senare forskningen
har alldeles vänt om denna åsikt. Ingen av de bevarade
romanserna är äldre än 1400-talet, och långt ifrån att
utgöra källan till cantares, äro de i stället helt enkelt utdrag
ur dessa, väl icke ur de bevarade från 1100- och 1200-talen,
utan från yngre, nu förlorade från de båda följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
