Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Dansvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
århundradena. Och detta antydes även av versen, som med all
sannolikhet är en utveckling ur den, som möter oss i
cantaren: långverser på tolv eller fjorton stavelser. Fullt
bevisande är detta dock ej. Även om alla nu bevarade romanser
äro utdrag ur 1300- och 1400-talens cantares, kan det
naturligtvis på 1100-talet hava funnits andra — helt naturligt
förlorade — romanser, som utgjort källan för 1100-talets
cantares. Och härom finnes verkligen en antydan. I ett
spanskt-latinskt poem från ungefär 1150 talas om “Mio
Cid, de quo cantatur“. Uttrycket “mio Cid“ tyder på en
spansk dikt, och uppgiften, att den sjöngs, på en romans.
Å den andra sidan existerade den stora cantaren Poema del
Cid då likväl, sedan en femton à tjugo år tillbaka, och uttrycket
kan syfta på denna dikt. I varje fall har man således icke rätt att
för Spaniens vidkommande antaga tillvaron av en
romansdiktning före 1400-talet, även om man ej kan förneka möjligheten.
Helt annorlunda är det emellertid, när vi komma till
Frankrike. Här hava vi ända från 500-talet en följd av
conciliebeslut, vilka förbjödo ringdanser, som uppfördes framför
kyrkorna, vanligen av kvinnor, som därvid sjöngo visor
såsom ackompanjemang. Och i en latinsk biografi över en
berömd chansonhjälte, Guillaume d’Orange, berättas, att han
firades genom chori juvenum (= ungdomens ringdanser). Men
vi äro nog lyckliga, att redan från 600-talet eller i varje
fall från 800-talet äga kvar ett fragment av en dylik
dansvisa. Den förekommer i en helgonbiografi över S. Faron,
författad av Hildegarius, vilken avled 875. Där berättas,
att Klotar II på 620-talet vunnit en seger över saksarna.
Om denna seger — berättar Hildegarius — flög bland bönderna
(juxta rusticitatem) en folkvisa (carmen publicum) från mun
till mun, och medan de sjöngo den, uppförde kvinnorna
danser och klappade i händerna (ita canentium, feminæque
choros inde plaudendo):
De Chlotario est canere rege Francorum,
Qui ivit pugnare in gentem Saxonum,
Quam graviter provenisset missis Saxonum,
Si non fuisset Faro de gente Burgundionum.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
