Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - De första provençalska trobadorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingöts i lyriken. Kort och expressivt yttrar den gamle
provençalske biografen om honom: “Greven av Poitiers var
en av de mest höviska män i världen och en bland de
största kvinnoförförare, som funnits, en tapper riddare, rik
på kärleksäventyr. Han förstod sig gott på att dikta och
sjunga, och under lång tid genomströvade han världen i
syfte att förföra kvinnor.“ En engelsk historiker, Wilhelm
av Malmesbury, tillfogar en anekdot, som visserligen
förefaller vara apokryfisk, men i varje fall är betecknande för
grevens rykte. Denne lät, berättar han, i närheten av
Poitiers uppföra några byggnader, som till det yttre liknade
ett kloster, och där sade han sig vilja grunda ett
nunnekonvent för lättfärdiga damer; några, som han namngav,
tänkte han göra till abbedissor, de övriga till systrar.
Trogen i sin kärlek var han i varje fall icke. Gift vid unga
år, skildes han från sin hustru och gifte om sig utan att
andra gången lyckas bättre. Men samme man, som tyckes
hava varit fylld av en så ohejdad sinnlighet, var dock en
bland dem, som först anlade korset, och i spetsen för 30,000
man — samt som en historiker maliciöst tillägger, lika
många vackra flickor — drog han till det heliga landet,
helt visst i hoppet att med vapen i hand, i rustning och
till häst kämpa sig till paradiset. Ty from på annat sätt
var den tappre greven näppeligen, och de många brev,
påven Urban II skrev till honom, innehålla till det mesta
klagomål över hans våldsamma framfart mot präster och
kloster. Hans korståg blev icke någon framgång. Till
den heliga graven kom han såsom en ensam pilgrim, ty
hela hans stolta här hade blivit slagen på vägen. Men som
det synes, lade han icke denna motgång tungt på sinnet,
utan vände tillbaka till hembygden, där han på dess
slagfält åter började tumla om med samma glada mod som på
Orientens. Han var med ett ord — för att citera hans
vasall, den lärde abboten Gottfrid av Vendôme — “en herre,
som Gud genom kroppens skönhet och själens ädelhet
utmärkt framför andra människor“.
Sådan var den provençalska diktkonstens fader, och denna
börd kunde ättlingen aldrig förneka. Till det yttre
försvann väl goliarddraget, formen blev allt mer och mer
hövisk, till dess att den slutligen förstelnade i en ren
förkonstling. Men under den provençalska poesiens glansdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
