- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
205

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Nordfrankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

än i dag sjunga flickorna i Normandie och Bretagne
dansvisor, som i sedligt avseende äro mycket betänkliga, men
som ej väcka någon anstöt. Dessa danser utfördes i regeln
i maj, och de börja därför oftast med en skildring av våren
— ett drag, som bibehållit sig också i den yngre
provençalska dikten och även återfinnes hos Walter och Neidhart.
Det är också något av den hedniska vårens livsglädje och
lättsinne, som vilar över hela denna diktning. En mängd
omkväden från dessa gamla vårvisor hava bevarats, ofta
vidhängda yngre visor.

Men utom vårsångerna funnos även andra. Så återgår
säkerligen provençalernas alba till en äldre folklig dikt, och
med sin vanliga genialitet har Gaston Paris följt dess
utveckling. Ursprungligen var alban en sång av den älskande
kvinnan, som vredgas på dagen, som gryr och sliter älskaren
från hennes sida, och ännu ett ögonblick söker hon att
uppskjuta avskedet — det är icke solens sken, som synes, utan
endast månens, och lärkan ljuger, när hon bådar dagens
ankomst. Senare är det borgens väktare, som utropar
morgonens inbrott, och slutligen är det — såsom i den
provençalska lyriken — en utställd vän, som varnar de älskande.
Men flera tyska “Tagelieder“ hava ännu bibehållit den
ursprungliga formen, och denna återfinna vi även i Shakspere’s
berömda alba i Romeo och Juliet, där liksom i de gamla
franska folkvisorna ännu lärkan förkunnar gryningen.

Även de äldsta pastorelerna äro skrivna från kvinnans
synpunkt, och hjältinnan är här den lilla herdeflickan; hennes
motpart, äldst troligen en herde, blev sedan en riddare.
Oftast har pastorelen formen av en tvist mellan dessa, och
denna form är säkerligen uråldrig; den möter oss redan i
Theokritos’ idyller, den går igen i den bekanta, troligen vid
vårfesterna uppförda dialogen mellan vår och vinter, som
på latin möter oss redan på 700-talet i Alkuins dikt
Conflictus veris et hiemis, och såsom en folklek behandlas
pastorelen ännu i Adam de la Halles lilla drama Robin et
Marion.

Slutligen hava vi ett sista slag av dessa gamla visor,
hustrurnas klagomål över de äkta männen och över äktenskapet
överhuvud — således ett realistiskt tema, som sedan går
igen i fableauerna.

I regeln återgiva de bevarade dikterna dock icke den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free