- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
204

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Nordfrankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

episk-lyrisk karaktär finnas däremot kvar; de kallades
chansons d’histoire eller chansons de toile (möjligen därför att
kvinnorna sjöngo dem även vid vävstolen). Innehållet är
erotiskt, ibland med en tragisk färgton, och själva
handlingen är ytterst enkel, men över dem ligger en slöja av
lyrik och grace. Tvänne systrar, Gaiete och Oriour, gå om
lördagskvällen att bada. Men så kommer ungersvennen,
Gerard, får se Gaiete och sluter henne i sina armar. Och
Gaiete säger till systern: “När du har badat, så vänd ensam
tillbaka till staden, ty jag stannar hos Gerard, som jag så
högt älskar“. Blek och i tårar följer Oriour de lyckliga
med sina blickar: “O, varför blev jag till min olycka född!
I dalen har jag måst lämna min syster, och svennen Gerard
för henne bort“. Men de unga skyndade till staden, där
de vigas vid varandra, och så slutar dikten i refrängen:

Vinden spelar i skogen:
Slumre de kära i frid.


Denna chanson d’histoire är tydligen skriven av en kvinna
eller åtminstone från hennes synpunkt. Och ständigt är det
om kvinnans kärlek de handla, liksom de äldsta tyska, som
ligga före det provençalska inflytandet. Ty det gemensamma
för alla dessa gamla kärlekssånger är nämligen, att den,
som älskar och lider kärlekens kval, är kvinnan, under det
att mannen är den starke och stolte, som nästan nedlåtande
mottager hennes hyllning. Detta drag, som står i så
bestämd motsats till den provençalska lyriken, är äkta primitivt,
och mellan denna lyrik och den provençalska är det i detta
avseende samma skillnad som mellan chansons de geste och
romans bretons. En annan olikhet är den, att kvinnan i
dessa gamla sånger icke är den gifta damen, utan den unga,
drömmande flickan, som med naturbarnets naivitet yppar
sina känslor. Både för kyrkans män och sedermera för den
chevalereska uppfattningen syntes uttrycken vågade, och
konciliebesluten karaktärisera ofta de sånger, som kvinnorna
vid sina danser sjöngo, såsom skamliga och osedliga — i
flera fall säkerligen med rätta. Ännu på 1700-talet —
berättar Gaston Paris — då seden att kväda till dansen
ännu bibehölls i de mest förfinade sällskap, brukade mycket
aktningsvärda damer vid dessa tillfällen sjunga visor, som
voro ytterst osedliga, men därpå anmärkte man intet. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free