Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Nordfrankrike - Roman de la Rose
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som upphört med sina predikningar för att i stället kriga
och döda folk och som gjort ända på friden, trösten och
glädjen i livet. Ännu starkare än hos de ridderliga
skalderna framträda satiren och fronderiet i de nordfranska
joglearernas dikter, och en typ för detta släkte är Rutebeuf.
Troligen urspårad såsom student, hade han gift sig, fått en ful
och fattig hustru och många barn, levde sedan av sina dikter
och framför allt av allmosor, skrev mirakler, fableauer
och lyriska dikter om vartannat, men nådde det oaktat aldrig
över svältgränsen, ty — värst av allt — när han förtjänat
en slant, spelade han bort den och måste så vända från
krogen hem för att få sin upptuktelse av hustrun — “det är
tärningarna, som vållat min undergång“, klagar han troligen
med full rätt. Men denne sorglöse bohémien var född frondör.
I universitetets alla tvister med tiggarmunkarna deltog han med
liv och lust, då Guillaume de Saint-Amour berövades sin professur
på grund av sina kätterska åsikter och universitetet tog hans
parti, var det Rutebeuf, som med sina dikter gjorde propaganda
för honom bland folket, och naturligtvis var han en ivrig
anhängare av den gallikanska kyrkans oberoende av påven. Först
då “ungdomens vackra dagar flytt sin kos och ålderdomen
kommit“, fann han det vara “tid att ångra sig“.
Hos honom och hans samtida Adam de la Halle — om
vilken vi i ett annat sammanhang skola tala — kommer det
fram en frisk och ursprunglig uppfattning: det är den gamla
vagantpoesien, påverkad av trobadorernas sirventesdiktning,
som här lever upp. Men även i norra Frankrike mynnade
trobadordiktningen ut i nykter och borgerlig didaktik. Sin
blomstring hade denna poesi under tiden 1190—1230, och
då Rutebeuf dog — väl omkring 1280 — var den slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
