Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Romans bretons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blivit vanvettig av kärlek. Motivet togs sedan upp av flera
och nådde sin högsta konstnärliga fulländning i Ariostos
Orlando furioso. Ett annat motiv, som här förekommer,
tillhör mera utanverken. Yvain räddar ett lejon, och av
tacksamhet följde detta honom sedan såsom en trogen väpnare.
Motivet stammar från den spridda antika sagan om Androides
och lejonet, och att denna saga knöts till Yvain berodde
troligen på en folketymologi. Ursprungligen var väl Yvain
le chevalier de Liun (ett område i Bretagne), och detta gav en
conteur anledning att kombinera hans historia med Androkles’
lejon. Samma saga förbands också med sagorna om Didrik
av Bern och Guy av Warwick, vilka hjältar båda åtföljdes
av ett troget lejon.
Själva huvudmotivet — änkan, som efter några dagars
sorgetid räcker sin hand åt mannens mördare — har man
ansett återgå till den av Petronius först berättade anekdoten
om matronan från Ephesos. Men detta är säkert en
missuppfattning. Matronan från Ephesos är en burlesk, även
som fableau begagnad anekdot om kvinnans otrohet, under
det att folksagans poetiska skimmer ligger utbredd över
episoden i Yvain. Borgfrun, som äktar den riddare, som dräpt
hennes make, har utan tvivel från början varit källans fé.
Om ett dylikt väsen finnes en hos de flesta folk spridd
ritualmyt, som är mest bekant i den form den har i legenden
om “den gyllene grenen“ vid Nemisjön. Lunden där var
helgad åt Diana och vaktades av hennes präst. Men han
var bestämd att dö en våldsam död, och den, som bröt en
viss gyllene gren och dräpte prästen, blev hans efterträdare
såsom vårdare av Dianas lund och såsom hennes präst. I
Yvain har blott skogens gudomlighet utbytts mot källans,
och denna folksaga har Chréstien för övrigt endast begagnat
såsom utgångspunkt för en av tidens älsklingssatser:
riddarens skyldighet till obrottslig undergivenhet för damen. Det
är icke hennes otrohet, som dikten avser att skildra, utan
tvärtom huru riddaren sviker sin trohet mot källans fé, men
till sist får förlåtelse — samma motiv, som varieras i Lanval
med flera lais.
Skildringen av de erotiska episoderna i Yvain är ganska
slipprig, och ännu längre i detta fall går Chréstien i sin roman
Lancelot eller Le chevalier de la charette, där han behandlar
Lancelots och drottning Guenièvres kärlek. Liksom Tristan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
