- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
272

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Roman breton utom Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1270 hade en italienare Rusticiano da Pisa gjort ett
utdrag — på franska — ur den nyss omtalade stora
prosaromanen. Från 1300-talet finnas flera dikter om Tristano,
Lancelotto, Merlino m. fl., även om hela Tavola rotonda,
både på vers och prosa, och en mera självständig italiensk
efterbildning föreligger i prosaromanen Guerino il Meschino,
där Alexanderromanens skepparhistorier blandats samman
med de bretonska romanernas äventyr och erotik — en roman,
som icke varit utan betydelse för renässansens epos. Såsom
redan anmärkts och som sedan ytterligare skall visas,
uppstod detta senare genom en kombination av chanson de geste
och roman breton, och det är därför i Bojardos och Ariostos
dikt, som 1100-talets roman återuppstår.

Av ännu större betydelse blev Chréstien de Troyes för
Tyskland. Dess västra del hade starka förbindelser med
Frankrike, och kunskap i franska tyckes här bland de
bildade klasserna hava varit tämligen stor. Den bretonska
romanen blev därför här ganska tidigt bekant, och redan
på 1170-talet översatte Eilhart von Oberge en nu förlorad
Tristanroman, som dock stått Beroul’s version tämligen nära.
Detta första försök står dock ännu på spilmansdiktens
ståndpunkt och återgiver icke originalets ridderliga elegans. Den
“höviska“ stilen infördes först något senare, genom Heinrich
von Veldekes och Herbort von Fritzlars förut omtalade
översättningar av Eneit och Liet von Troie. Men sin
blomstring nådde denna diktning omkring år 1200 genom de tre
författare, som ansetts såsom den tyska medeltidens främsta
skalder, Hartmann, Wolfram och Gottfried. I själva verket
äro de dock blott översättare av franska original. Men på
medeltidens vanliga sätt behandlade de sina förebilder mycket
fritt och genomträngde dem, åtminstone i några fall, med
ett rent tyskt åskådningssätt. Trognast i förhållande till
originalen är Hartmann, som tydligen bemödar sig om en
dylik trohet. På 1190-talet översatte han Erec och Iwein.
Hans stil är klar och enkel. Mera manierad är hans
efterföljare Gottfried von Strassburg, som på tyska återgav Thomas’
Tristan und Isolde. Men originellast var onekligen Wolfram
von Eschenbach, vilken efter en nu förlorad fortsättning av
Chréstiens dikt skrev sin Parzifal (omkring 1210). Vad han
i dikten vill visa är, att den sanna ridderligheten vilar på
sedlighetens grund och består i en förening av mod och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free