Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började att betrakta dem såsom historiska i likhet med
Ynglingasagan och Skioldungasagan. Så sattes
Hervararsagan såsom en inledning till Sveriges historia och
Volsungasagan såsom en förhistoria till Ragnar Lodbroks och hans
söners historia.
Dessa på fornnordisk tradition och eddadikter byggda
sagor bilda en avdelning för sig. Viktigast av dem är
Volsungasagan, som skrevs omkring 1260, men som
föregicks av en äldre, nu förlorad Sigurdssaga från omkring
1200; vidare Hervararsagan, Hálfs saga m. fl. Dessa hava
i stort sett samma karaktär som de gamla eddadikterna,
vilka här blott upplösts i prosa, och de spegla således en
äldre tids uppfattning.
Av annan art äro de egentliga fornaldarsagorna. Dessa
kunna närmast jämföras med spilmansdikterna och de
bretonska conterna, särskilt däri, att motiv från alla möjliga
håll här sammanarbetats. En del av dessa äro väl
ursprungligt nordiska, motiv av samma art som i
Volsungasagan, men de flesta hava en annan karaktär. Händelserna
spela ofta i Sverige och ännu oftare i Ryssland, och vi möta
i dem, liksom i spilmansdikterna, en mängd motiv, som
stamma från Byzans och Orienten. Detta tyder givetvis
på, att fornaldarsagan såsom muntlig berättelse är en
väringasaga, som framför allt odlats på den stora köpmanstraden
Novgorod—Östersjön—Bergen. Bakom ligga sagor, som de
nordiska väringarna hört av byzantinska sagoberättare och
som de vidare utdanat. Formen för de flesta erinrar ännu
ganska mycket om den grekiska romanen. Hjältarna
befinna sig ständigt på resor och uppleva därunder de mest
spännande äventyr, handlingen är icke som i de äldre
sagorna knapp och begränsad, utan löslig, med ständigt nya
förvecklingar, bland de uppträdande märka vi jättar och
jättekvinnor, trollkarlar och sejdmän, och erotiken spelar i
dem en huvudroll. Men denna erotik är alldeles onordisk,
har ej den dystra färgtonen från Volsungasagan, utan slutar
som i de grekiska romanerna med de älskandes lyckliga
förening. Ibland möta vi även ett modernt chevalerie av
helt annan art än vikingatidens — “bärsärkarna“,
representanter för denna äldre tid, betraktas här nästan med förakt.
Hjälten i en av de mest bekanta av dessa fornaldarsagor,
Frithiofs saga, är också nästan lika mycket västerländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
