Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Torkels och Helgas gård, och många ledo därav. Ej heller
Helga gick fri, men hon lade sig dock ej till sängs. En
lördagsafton, då hon satt i eldstugan, lade hon sitt huvud
i Torkels knä och lät skicka efter Gunnlaugs kappa. Då
de kommo med den, satte hon sig upp, bredde ut den
framför sig och såg en lång stund på den. Sedan sjönk hon
tillbaka i sin mans sköte och skildes hädan. Hon begrovs
i kyrkan, men Torkel bodde kvar på sin gård, och såsom
man kunnat vänta, togo alla sig djupt av Helgas död. Och
därmed slutar sagan.“
Huru lika och huru olika äro icke denna dödsscen och
den i Tristan! Det är en motsättning mellan dröm och
verklighet: den ena omstrålad av sagans hela skimmer,
mättad av poesi och fantasi, den andra dyster, kärv som
den nordiska naturen, men fylld av denna djupa och starka
känsla, som dock till sist ger dikten dess högsta idealitet.
Medeltiden i övrigt kunde aldrig förena dessa båda
motsatser, realism och idealism, och det var först i Shaksperes
konst, som de åter götos samman till ett helt.
Den tredje gruppen av isländska sagor kallades
fornaldarsagor, och under denna titel sammanfattade man alla de
berättelser, som ej ansågos såsom historiska, således både de
gamla hjältesagorna, nya uppdiktade romaner och rena
folksagor. De historiska författarna yttrade sig mycket
ringaktande om den. Det är, skrev Odd munk, “bättre att
hava sitt nöje av att höra dylika berättelser (om Olaf
Tryggvason) än styvmorssagor, som herdepojkarna förtälja“. I
följd härav dröjde det också länge, innan man brydde sig
om att uppteckna fornaldarsagan. Handskrifterna äro sena,
de flesta först från 1400-talet, men dessa äro ofta avskrifter
av original, som äro hundra år äldre, och Finnur Jonsson
antager, att största delen avfattats i skrift under senare
delen av 1200-talet. Att man då kom sig för härmed,
berodde nog till en del därpå, att en likartad diktning, romans
bretons, i början av samma århundrade börjat bliva bekant
i Norge, och man lärde sig därigenom att anlägga en mera
litterär synpunkt på den muntliga fornaldarsagan, vilken
under 1100-talet tyckes hava haft sin egentliga
blomstringsperiod; Saxos omkring år 1200 skrivna krönika är ju till
större delen byggd just på dylika fornaldarsagor. Till en
del torde uppteckningarna också hava berott därpå, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
