Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Dramat - Det komiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
går igen hos Boccaccio. Den fjärde farsen är rent fantastisk,
i stil med Titania-episoden i Midsommarnattsdrömmen. Féerna
komma på besök och slå sig ned vid den i lövsalen åt dem
uppdukade måltiden. Men som vanligt i sagan blir en av
dem ond och lovar, att mäster Adam aldrig skall få komma
till Paris. Efter ett mellanspel, i vilket den omtyckta
medeltida allegorien Fortuna uppträder med sitt lyckohjul, följer
till sist den avslutande farsen: munken, som under féernas
besök hållit sig undan, kommer ånyo fram, man inbillar
honom att man för hans räkning spelat tärning och att han
förlorat. Då han ej vill betala, tar man hans reliker i pant;
alla sätta sig nu att dricka, och med denna glada scen slutar
stycket.
Adam de la Halle var utan tvivel en verklig skald, med
samma satiriska verve, samma skeptiska, fina och kyliga ironi,
som vi finna i fableauerna, men också med en rik och
flödande fantasi och den äkta poetens känsla. Det glada
Frankrike, 1100-talets Frankrike, hade nu likväl efterträtts av ett
nytt, mera bråkigt och mera allvarligt, och för detta passade
ej längre en poet som Adam de la Halle. I stället
emigrerade han med Karl av Anjou till Neapel, och där vid dess
golf, skrev han sitt nästa drama, den förtjusande pastorelen
Robin et Marion, som också i själva verket består av en
följd av folklekar — en bland medeltidens mest graciösa
och poesirika dikter, Theokritos’ idyll omsatt på
medeltidsfranska, snarast en opera comique, till vilken vi ännu hava
musiken kvar. Där, i Neapel, slutade den siste store franske
medeltidsskalden sina dagar på 1280-talet.
Det förefaller, som om den franska komedien med
dessa stycken redan vore färdigbildad. Man har emellertid
ställt dem fullkomligt utanför den allmänna utvecklingen
såsom två fristående lustspel utan förberedelse och utan
efterföljd. Det förra är icke riktigt, ty båda utgå från folkleken
och farsen, ehuru dessa visserligen här behandlats på ett så
överlägset sätt, att utgångspunkten ej märkes. Det senare
är däremot riktigt, ty efter dessa båda mästerstycken följer
ett långt avbrott i den franska komediens historia, och först
på 1400-talet uppträder farsen. Denna är dock vida äldre
än Adam de la Halle’s stycken, och att inga dylika farser
bevarats, beror blott på en tillfällighet. I varje fall kan
man ej resonera på detta sätt: farsen finnes först från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
