Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Allmän översikt - Den döende medeltidskulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom det fruktansvärda hundraårskriget. Såsom Villons
biografi visar, hade studenterna till en stor del förvandlats
till lösdrivare, som stundom organiserade sig till tjuvband.
Och av den brännande kunskapstörst, som utmärkt
1100-talet, fanns ej mycket kvar. Skolastiken hade fullkomligt
förbenats, den klassiska eruditionen var så gott som
utplånad, professorerna talade det mest barbariska kökslatin
samt sysselsatte sig med de allra ömkligaste lärdomsfrågor.
Naturligtvis är humanisternas satir över denna tids
universitetsbildning överdriven liksom all satir, men i huvudsak
träffar den nog huvudet på spiken, och faktiskt hade
universiteten förvandlats till efterblivenhetens och okunnighetens
härdar. De gamla fria magisterskolorna hade upphört och
ersatts av “collegier“, men även dessa förföllo, och vid
1500-talets början fanns i Paris knappt mer än ett kvar,
Collegium Sorbonæ, som därför i sak sammanföll både med
universitetet och med den teologiska fakulteten.
I Tyskland uppstodo väl under denna tid en rad av nya
tyska universitet. Men dessa hava knappt sin betydelse
inom den fria forskningens historia, utan snarare såsom ett
uttryck för de starka nationalitetssträvanden, som utmärka
dessa århundraden. Under den medeltida blomstringsperioden
hade Frankrike varit det ledande landet, som angivit parollen
för hela det övriga Europa. Under denna tid intar det ej
längre samma ställning. Varje land söker nu göra sig
nationellt oberoende, och ett uttryck härför äro de nya
nationella universiteten.
Men denna avslutningsperiod reagerar även på andra
punkter mot den föregående tiden. Den medeltida kulturens
enhetlighet symboliserades då av det gemensamma språket,
latinet, och av den gemensamma, enande påvekyrkan. Latinets
makt hade redan brutits genom de på 1100-talet
framträdande nationallitteraturerna, men till den franska och tyska
sällade sig nu också den italienska och engelska. Och även
påvekyrkan förlorade sin maktställning; i stället gör sig en
tendens gällande mot relativt oberoende nationalkyrkor, och
mot den autokratiska påvemakten träda nu representativa
församlingar, ett slags andliga parlament, kyrkomötena, som
stundom både tillsätta och avsätta påvar.
Det kanske mest betecknande för denna period är dock
ridderlighetens förfall. Ty därigenom fick litteraturen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
