- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
305

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Allmän översikt - Den döende medeltidskulturen - Italien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alldeles nytt skaplynne. 1100-talets publik hade varit hoven
och adeln, 1300- och 1400-talens blev borgerskapet. I följd
därav upphörde riddardikten och den “höviska“ lyriken, och
i deras ställe trädde såsom tidens egentliga diktarter
didaktiken och prosan.

Ser man bort från de nya renässansrörelserna inom tiden,
vilka i ett annat sammanhang skola behandlas, är det blott
ett enda diktslag, som under denna tid företer någon
utveckling, och det är dramat. Vi skola därför blott taga en
hastig översikt över den sista medeltidslitteraturen i de olika
landen för att därefter övergå till dramats historia under
samma period.

ITALIEN



I Italien behärskas medeltidslitteraturen efter Dante
naturligtvis av dennes Divina Commedia. I denna hade han
förenat medeltidens lärda diktning med den populära
visionslitteraturen. Efter hans död föllo dessa åter i sär. Fazio
degli Ubertis Dittamondo är en torr geografisk beskrivning
på de olika världsdelarna, där författarens ledsagare är den
antike geografen Solinus, som således blev hans Vergilius.
Mot dessa lärdomsalster stodo de folkliga visionerna, som
vanligen hade formen av profetior. Likaså fortsättes den
lyriska diktningen, il dolce stil’nuovo, särskilt av Dantes
vän Cino da Pistoja. Men därjämte fanns tydligen en mycket
rik — och även vacker — folklig lyrik, på vilken Boccaccio
i Decamerones femte giornata ger ett slags provkarta. Större
delen är förlorad, men det var denna friska och folkliga
lyrik, som på 1400-talet återupptogs och då, av Poliziano
och Lorenzo dei Medici, fylldes med renässansens friska anda.
Likaså fortlevde den folkliga epiken. Men även denna blir
nu mera italiensk än förut. De äldsta italienska chansons
de geste hade liksom i Frankrike varit avfattade i laisses.
Nu skrevos de om, särskilt i Toscana, på det folkliga
versmåttet ottava rima, och även detta blev av stor betydelse,
då denna diktning upptogs av renässansen. En egendomlig
florentinsk folkskald var den originelle klockgjutaren Antonio
Pucci vid mitten av 1300-talet. Hans dikter voro avsedda
att föredragas på gatorna, och han var faktiskt gatsångare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free