Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Dramat - Det allvarliga dramat under 1300-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mutar då en kammarjungfru, får genom henne komma in
i den kammare, där drottningen sover, iakttager ett
födelsemärke på hennes kropp och bemäktigar sig ett minne, som
Ostes givit henne. Med dessa bevis reser han tillbaka till
Ostes och förklaras nu hava vunnit vadet. Men även Ostes
beger sig i sin ordning till Spanien för att döda den
trolösa. Hon blir emellertid varnad av en borgare, vänder sig
till den heliga jungfrun, som med sina änglar stiger ned
från himlen och — här kommer hennes ingripande i handlingen
— råder drottningen att fly till sin farbror. Denna följer
det kloka rådet, förkläder sig till väpnare och blir ej
igenkänd vid farbroderns hov, dit hon lyckligt och väl
ankommit. Efter åtskilliga krigiska förvecklingar uppklaras
emellertid förräderiet. Bérengier tvingas att bekänna, den
förmodade väpnaren avslöjar sig såsom den förtalade
drottningen, och det hela slutar med hennes och Ostes’ försoning.
Här är det mycket lätt att se, att scenen med den heliga
jungfrun helt enkelt infogats i handlingen, med vilken den
ingenting har att göra. Jungfru Maria ger ett råd, som
drottningen i den källskrift, författaren begagnat, själv finner
på, och scenen kan utan men för utvecklingen strykas.
Göra vi detta, hava vi här ett vanligt profandrama av
samma typ som 1500-talets, och beviset är lätt att finna.
Ostes har nämligen alldeles samma innehåll som Shakspere’s
Cymbeline. Dramats källa var också en versroman, La
Violette, eller en prosaroman, Le roi Flore et la belle Jehanne,
och samma historia förekommer i Decamerone.
Men även det borgerliga dramat kom man ganska nära
i dessa 1300-talsmirakler. Ett dylikt stycke är La femme
que Notre Dame garda d’être brulée, och här bryta sig
medeltidens realism och dess mystik mot varandra på ett
nästan bizarrt sätt. Början av stycket har samma
kriminalkaraktär som 1500-talets borgerliga drama. En hustru får
höra, att man, visserligen alldeles orättfärdigt, misstänker
henne för att stå i brottsligt förhållande till mågen, blir
förtvivlad häröver och låter genom ett par lönnmördare strypa
honom. Men slutligen blir brottet upptäckt och hon dömes
till döden. Så långt har stycket alldeles samma karaktär
som t. ex. Arden of Feversham. Men så kommer en
fortsättning, som röjer, att vi ännu befinna oss kvar i
medeltiden. Den brottsliga skall brännas, vänder sig till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
