Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom mönster. Ungefär samtidigt slutar den egentliga
renässansen i Italien. Motreformationen, som nu börjar, vänder
sig mot de flesta av renässansens ledande idéer, och
litteraturen får nu ett alldeles nytt innehåll. Denna nya period
kallas i detta arbete senrenässansen, och med denna skola
vi först i det följande sysselsätta oss.
Efter dessa inledande anmärkningar skola vi nu söka
angiva karaktären hos den “pånyttfödelsens tid“, som i Italien
efterträdde medeltiden.
För det första måste man då fasthålla, att antiken alls
icke varit fullständigt död under medeltiden, utan fortfarande
levde kvar. Kyrkans och vetenskapens språk var alltjämt
latinet, de klassiska romerska författarne lästes såväl i skolan
som av enskilde lärde, även Aristoteles var känd i latinsk
översättning och behärskade hela den medeltida filosofien,
den romerska rätten både studerades och tillämpades, kyrkans
organisation var i väsentliga punkter kopierad från den
romerska statens, och den stora politiska strid, som
medeltiden utkämpade, kampen mellan kejsarmakt och påvemakt,
hade sin förutsättning i den romerska världsmonarkien.
Renässansen har ej heller karaktären av en plötslig
eruption, utan har sina förberedelser redan under medeltiden, ty
såsom vi sett, var kulturen mellan Augustinus och Petrarca
ingalunda ensartad. Även medeltiden har sin renässans —
1100- och 1200-talen — då ett nytt, friskt liv
genomströmmar mänskligheten, likaledes under en viss påverkan från
antiken. Med Petrarca kommer blott en ny, stor
renässansvåg, men därefter sjunker vågkammen åter ned. Medeltiden
återtar ånyo sitt välde över världen, till dess att vid
1400-talets mitt högrenässansens flod bryter fram. Men lika
litet som antiken dött under medeltiden, lika litet dog
medeltiden under högrenässansen. Den lever hela tiden kvar
såsom en underströmning, får ett nytt liv i den
protestantiska dogmatiken och viker tillbaka först för
upplysningstidevarvets nya flodvåg.
Utan alla förutsättningar i medeltiden är renässansen
således icke. Kristet och antikt uppfattningssätt hade under
hela denna tid brutit sig mot varandra, urkristendomens
asketism och världshat mot antikens glada sensualism, och
det var naturligt, att den senare först och starkast skulle
ånyo bryta fram i de land, där den antika kulturen bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
