Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevarats. Medeltidens renässansrörelse hade ju utgått från
Provence, 1300-talets uppstod i Italien. Förutsättningarna
i båda voro ganska likartade. Det germanska inslaget i
folkstocken var här minst, det romanska starkast. Båda
landen voro ännu översållade med minnesmärken från den
romerska kejsartiden, och medeltiden hade här fattat mindre
fast fot än annorstädes. Påven betraktades i Italien blott
såsom en världslig monark, skolastiken hade här ej samma
övervälde som i Frankrike, Tyskland och England, och gotiken,
inom vilken medeltidens spiritualism tog sig sitt mest
fulltoniga uttryck, förlorade alldeles sin karaktär, när den
omplanterades på italiensk och provençalsk mark. Det enda
man här kan förvåna sig över är, att renässansen ej
uppstod tidigare i Italien och att detta land ej vidare påverkades
av den medeltida renässansrörelse, som utgick från Provence.
Men förklaringen ligger sannolikt däri, att det vid denna
tid — 1100- och 1200-talen — ännu ej fanns något
italienskt folk, som kunde uppbära den nya rörelsen. Först
då sammangjutningsprocessen avslutats och italienarne i Dantes
diktning fått ett banér, kring vilket de kunde sluta sig,
bröt renässansen fram. Men väl kan man säga, att denna
renässans, redan innan den framträdde inom litteraturen,
hade sina förberedelser inom medeltidens italienska kultur.
I själva verket företedde, såsom Burckhardt framhåller,
de politiska förhållandena i Italien en alldeles avvikande
bild mot det övriga Europa. I Frankrike, Spanien och
England hade länsväsendet utvecklat sig i en riktning, som
överallt ledde till monarkiska enhetsstater, och även i Tyskland
fasthölls riksenheten dock i någon mån. I Italien däremot
hade den knappt någonsin funnits, och redan vid medeltidens
början var den italienska halvön faktiskt söndersprängd i
en massa av självständiga småstater, som mot varandra
spelade ut kejsarmakt och påvemakt, vilka båda, för Italiens
vidkommande, voro lika maktlösa, men dock höllo varandra
i schack. Dessa småstater förete en egendomlig likhet med
de grekiska på 500- och 400-talen f. K., och liksom i
dessa de våldsamma partistriderna framkallade den antika
civilisationens blomstring, väckte ock partikampen inom de
italienska städerna den kraftiga individualism, som är det
mest kännetecknande draget för renässansen. Och faktiskt
voro de medeltida italienska kommunerna med deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
