Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vida livskraftigare än de antika varit, som dröjt kvar inom
medeltiden. Övergången från antiken till medeltiden hade
åtföljts av en genomgripande religionsförändring. Någon
dylik kom nu icke i fråga. Flera av humanisterna voro
varmt religiösa personligheter, och även de, som voro
indifferenta, ville aldrig bryta med kyrkan. Men även politiskt,
socialt och ekonomiskt voro antik och renässans så olika,
att ett återuppväckande av antiken endast kunde ske inom
ett mycket begränsat område.
Därvid kan man för det första fråga: vilken antik kultur
var det, som renässansen åtminstone ville återuppväcka? Det
var icke den grekiska, ty om denna hade man en mycket
ofullkomlig föreställning. Under medeltiden hade den grekiska
litteraturen varit så gott som fullständigt okänd, och
ungrenässansen stod i verklig kunskap icke mycket högre.
Petrarca och Boccaccio hade väl genom de romerska
författarna lärt sig att blicka upp till Hellas’ store skalder och
tänkare såsom romarnes läromästare, men längre än till
detta svärmeri kommo de icke, och ingen av dem nådde så
långt, att han kunde läsa en grekisk författare. Grekiska
handskrifter funnos då för övrigt så gott som alls icke i Italien. Först
vid 1400-talets mitt, i samband med Byzans’ fall, fingo de
grekiska studierna någon större utbredning, men då var
renässansens världsåskådning redan utbildad, och hellenismen kunde
ej vidare omdana den. Någon artskillnad mellan Homeros och
Vergilius, mellan Sophokles och Seneca fann man icke,
uppmärksammade ej olikheten mellan den homeriska kulturen
och den augusteiska, utan betraktade dem såsom
fullkomligt likartade. I regeln satte man därför Vergilius över
Homeros, och samma missuppfattning av hellenismen fortfor
långt efter renässansen ända in på 1700-talet, ty då först
kan man tala om en grekisk renässans. Före denna tid såg
man Hellas blott genom romerska glasögon, och på
renässansen har Hellas inverkat endast genom romersk mellanhand,
antingen genom de romerska efterbildningarna eller genom
den uppfattning av den helleniska kulturen, som renässansen
övertagit från romarne.
Dessutom kände man sig ju alls icke stå forntidens Hellas
så nära, som man stod Rom, och det var också blott
antikens Rom, Italiens egen forntid, som man ville väcka ur
graven. Men även här var det strängt taget blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
