Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här således mycket att hämta, och arkitekturen är även den
renässanskonst, inom vilken antiken avsatt de starkaste och
tydligaste spåren. Men även här ville man, trots förebilderna,
ej inskränka sig till att blott kopiera, utan drevs till att
skapa något nytt.
Något återupplivande av antiken var renässansen således
icke, ej ens inom litteraturen och konsten. Men å den
andra sidan får man icke underskatta antikens stora och
genomgripande betydelse för renässansen. Den period i
mänsklighetens historia, för vilken medeltiden svärmade, var
fortfarande martyrernas århundrade, under det att antiken
för den äldre medeltiden blott tedde sig såsom hednisk
styggelse och vantro. Hatet mot antiken försvann väl, i samma
mån som den antika hedendomen upphörde att finnas till,
och något egentligt hat mot antiken finnes ej under 1100-
och 1200-talen. Därtill stod man då denna forntid allt för
fjärran. Man varken hatade eller älskade den. Nu däremot,
under renässansen, blev den romerska forntiden den stora
moraliska, politiska, konstnärliga och vetenskapliga idealtid,
till vilken man med svärmisk längtan såg tillbaka och vars
åskådningssätt dock i mycket tryckte sin stämpel på livet.
Ty onekligen hade renässansen vida djupare än medeltiden
trängt in i antiken. I 1100- och 1200-talens dikt hade
Eneas och Alexander framträtt såsom medeltida riddare,
Vergilius hade i folktron övergått till en trollkarl, och någon
skillnad mellan antiken och samtiden kände man aldrig, under
det att antiken för renässansen framstod såsom en ideal
forntid, olika samtiden och skildrad med en viss
historisk-arkeologisk apparat. Och ännu en skillnad. Under
medeltiden voro väl i stort sett samma antika arbeten kända som
under renässansen, men de voro kända blott av en eller annan
lärd; nu blevo de allmänt bekanta och kommo därför att få
en inverkan, som de ej haft under medeltiden.
För italienaren måste givetvis antiken få en större
betydelse än för folken norr om Alperna. Så snart den äldre
medeltidens rena barbari försvann, började man här att känna
sambandet med denna stolta, romerska forntid. Goternas,
longobardernas och frankernas ättlingar hade på 1200-talet
— t. o. m. förr — glömt bort sin germanska börd, liksom
de glömt sitt germanska språk. De kände sig nu såsom
romare, och deras svärmeri för denna romerska forntid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
