Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev således av en annan art än hos 1100- och
1200-talets franska och tyska lärde. Och detta samband med
antiken var här dess starkare, som latinet vid
renässansens början i Italien knappt var ett fullkomligt utdött
språk. Redan innan ungrenässansen började, möta vi därför,
såsom vi strax skola se, antikentusiaster som Rienzo, Mussato
och Convenevole.
Vida mera än i det övriga Europa blev antiken därför
ledande för hela livsuppfattningen i Italien. Ruinerna talade
här ett mäktigare språk än annorstädes, och det var
naturligt, att man här lättare skulle drömma sig tillbaka till
forntiden. Den antika historiens hjältar blevo ofta de förebilder,
som inspirerade både den lilla italienska stadens “tyrann“
och dess “tyrannmördare“, och det var den antika romerska
republiken, som spökade bakom Cola di Rienzos fantastiska
politik. Redan före de stora antiksamlingarnas tid, senare
delen av 1400-talet, hade enskilda börjat samla antika mynt,
medaljer, gemmer och även statyer, och den beundran,
med vilken man i Italien såg upp till den romerska
vältaligheten och diktkonsten, var vida större och vida mera
utbredd än norr om Alperna. Under “medeltidens renässans“
hade där väl funnits enskilda lärde, vilkas prosa och vers
kanske varit lika “klassiska“ som den äldre italienska
renässansens. Men de hade varit mera enstaka företeelser. I
Italien däremot växte under 1400-talet humanister nästan
som svampar upp ur jorden, och de omhuldades av alla,
av furstarna, av städerna och av enskilda borgare — ett
tecken på, huru djupt vördnaden för antiken trängt ned.
Ehuru således renässansen icke ens för Italiens
vidkommande har sin egentliga betydelse däri, att den var en
antikens pånyttfödelse, återuppstod denna antik där dock
kraftigare och mera levande än annorstädes, och antikstudiet färgar
också renässansen i Italien starkare än i andra land.
Men det väsentliga hos renässansen bör dock sökas på ett
annat område. Medeltiden hade varit korporationernas tid.
Grunddraget hos renässansen är individualismens starka
framträdande, och detta visar sig redan i städernas fysionomi.
Nästan varje stad har sitt egendomliga särlynne, och ingen
är alldeles lik den andra. Ingen tid är heller så rik på
olikartade personligheter som renässansen, och under ingen
tid har kanske den personliga dugligheten betytt mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
