Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stark att kunna omsättas i handling. Reformationen
uppstod också icke i Italien, utan i Tyskland.
Men ännu mera frigjord var renässansens italienare i moralen.
Mer än någon annan period i historien är denna den
hejdlösa egoismens tidsålder. Kristendomens altruism hade
fullständigt värkt bort. “Saligare är att taga än att giva“ var
faktiskt renässansens moralprincip, och knappt någon tid har
att uppvisa ett rikare galleri av verkliga skurkar. Själva
äro dessa fullkomligt fria från medeltidens så starka känsla
av synd, deras våldsbragder förefalla icke blott dem själva
fullt naturliga och berättigade, men även samtiden ser dem
på samma sätt, och t. o. m. en Cesare Borgia är snarast
föremål för beundran. Moralen i detta fall var klar och
bestämd: den starkare personlighetens rätt. Läser man den
tidens noveller, får man övervägande det intrycket, att
individen har full rätt att utveckla alla sina krafter och krossa
alla hinder. Naturdriften är berättigad och får ej
undertryckas, och i grunden finnes det blott ett enda moraliskt
lyte — och det är dumheten. Men även de ädlare
karaktärerna hade knappt någon fast etisk norm för sitt
handlingssätt. Även de hade kastat medeltidens religiöst-moraliska
auktoritet över bord. I stället sökte de att finna en
subjektiv norm och trodde sig hava funnit denna i något, som
vi snarast skulle kunna kalla hederskänsla, i varje fall mera
en estetisk än en etisk norm.
För att ytterligare karaktärisera renässansen återstår att
framhålla tvänne punkter. All bildning under renässansen
var i själva verket en lekmannabildning, alldeles i motsats
till medeltiden, då odlingen var koncentrerad först till
klostren och sedan till universiteten. Men vid renässansens början
voro klostren alldeles förfallna, och humanisterna giva en
förfärande bild av de vanvårdade klosterbiblioteken. På
1300- och ännu mer på 1400-talet hade även de gamla
universiteten förfallit och betraktades av humanisterna såsom
fullständigt efterblivna, såsom härdar för medeltidens
obskurantism. En humanist ville därför ej gärna mottaga en plats
som professor; det enda undantaget gjordes för de under
humanismens tid stundom inrättade professurerna i poesi,
grekiska och retorik. Renässansens bildningscentra voro
därför andra: de andliga och världsliga furstehoven och de
stora handelsstäderna, och denna bildnings bärare voro ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
