Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först med den följande tiden, med senrenässansen —
Kopernicus’, Galileis, Vesalius’ och Bacons tidsålder — men icke
ens då kunde dess resultat tränga in i det allmänna
medvetandet, och i stort sett var det först under
upplysningstidevarvet, som den kritik slog igenom, till vilken
renässansen lagt grunden.
Vördnaden för antiken förlamade också den litterära stilen.
Humanistens latinska stil bildades efter godkända klassiska
mönster, och hans egen personlighet kom därför endast i
sällsynta undantagsfall fram i denna. Snarare var
uppgiften här — i motsats mot tidens tendens i övrigt — att
så mycket som möjligt stryka bort all individualism, att
nivellera stilen, utbilda den till en teknik, som även den
ringare begåvningen utan svårighet kunde tillägna sig.
Lyckligtvis fanns denna auktoritet blott för den latinska
humanistlitteraturen, ej för de författare, som skrevo på
italienska. Visserligen sökte Boccaccio bilda också sin prosa
i Decamerone efter latinskt mönster, men inom versen
tryckte ej denna förebild, och här kunde därför
författarpersonligheten utveckla sig i full frihet. Den så ytterst
subjektiva stilen hos Ariosto är därför ett fullödigt uttryck
för renässansens individualism och dess obundenhet av
auktoriteter.
Sinnet för kritik och motviljan mot all auktoritetstro röja
sig hos renässansen framför allt inom religion och moral.
Den medeltida religionen vilade på kyrkans auktoritet. Men
denna auktoritet var den första, som renässansen avkastade.
Man behöver här ej fästa sig vid de ständiga, intensiva
angreppen på präster och munkar — dylika förekommo ju ock
under medeltiden — men viktigare är den frånvaro av
religiös känsla, som vi möta hos de flesta italienska
renässansmän. De voro religiöst indifferenta, upprördes därför
icke av de skriande kyrkliga missförhållanden, som i Italien
voro påtagligare än annorstädes, genomskådade visserligen
ihåligheten både i den kristna dogmbyggnaden och i
påvekyrkan, men anföllo ingendera, utan föredrogo att makligt
leva på de kyrkliga sinekurerna. Naturligtvis funnos också
under renässansen många verkligt religiösa personligheter,
men deras religion var av en annan art än medeltidens,
den var blott deras egen — i enlighet med renässansens
hela skaplynne — en subjektiv religiositet, som ej var nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
