Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett fåtal. Det var också först med humanismen, som latinet
upphörde att vara levande och sjönk ned till ett bokspråk.
Redan humanismens språk var således aristokratiskt. Men
också utanför de lärdes krets visade sig renässansen såsom
en aristokratisk rörelse, även där den till en början
förefaller vara demokratisk. Medeltidens människor hade varit
skilda i skarpt avgränsade klasser. Denna klasskillnad
försvann med renässansen, och redan Petrarca skrev, att ingen
födes till adelsman, utan blir det. Detsamma inskärpes i
en av Poggios dialoger, De nobilitate, och alla
interlokutörerna äro här ense om, att blott den personliga förtjänsten
kan giva ett verkligt adelsbrev. Men detta nya adelsstånd
var i viss mån mera aristokratiskt än det gamla.
Renässansens högre sällskapsliv — dess verkliga adelsstånd —
stod visserligen öppet för alla, som på något sätt voro
framstående. En hög börd kunde således gälla såsom
inträdeskort, men framför allt lärdom, begåvning, kvickhet, t. o. m.
skönhet. Inom detta sällskapsliv betraktades alla såsom
i viss mån jämlikar, men endast så vida de kunde göra
några personliga företräden gällande. Även inom
sällskapslivet möta vi således samma tävlan som inom vetenskapen.
Uppträdandet blev en verklig konst. Umgängesvanorna blevo
mera förfinade än i det övriga Europa, även de
genomträngda av den italienska renässansens krav på skönhet.
Detta röjer sig först i boningarna, i de både estetiskt
fulländade och bekväma samt ändamålsenligt inrättade palatsen.
Den röjer sig ock i kläderna och i den omsorg man på dem
lade ned. Ännu mer i bordskicket. Man behöver blott
samtidigt betrakta en flandrisk och en italiensk tavla,
föreställande en fest, t. ex. bröllopet i Kana. Hos flamländarne
dignar bordet av fiskar, väldiga stekar och grönsakskorgar,
vinet och ölet strömma ur jättelika remmare, och vi se, huru
frosseriet och dryckenskapen kräva sina offer bland gästerna.
Huru olika är ej den italienska bilden! Bordet är täckt av
en fin, bruten damastduk, på vilken man ser några eleganta
glas och vinkaraffer, ett par bröd och frukt. Det är allt.
Gästerna synas icke tänka på att äta och dricka, utan äro
upptagna av sina samtal, och huvudintrycket får man av
de granna dräkterna och de harmoniska, sköna
människogestalterna. I litteraturen hava vi ypperliga skildringar av
detta på samma gång så fria, men likväl så strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
