Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den italienska renässansen - Allmän karaktäristik av renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagbundna sällskapsliv, så redan i Decamerone. Medelpunkten
utgjordes här av damerna, och umgängeslivet erhöll därigenom
ett behag, som det svårligen skulle hava fått, om det stått
öppet blott för män. Inom dessa renässanskretsar fingo
husets döttrar oftast samma uppfostran som sönerna, och
även de utvecklades därför till samma utpräglade
personligheter som männen. Men i denna likställighet låg ingen
“emancipation“, intet forcerat, polemiskt, utan något fullt
naturligt. Å den andra sidan saknar renässansens italienska
den nordiska kvinnligheten. Något naivt, oskuldsfullt barn
är hon minst av allt. Inom novellitteraturen är hon ofta
förföraren, hon yttrar sig med samma fördomsfrihet som
mannen om livets alla frågor, och hon rodnar lika litet som
han. Även i den punkten är Decamerone en mycket
lärorik bok.
Men denna överförfining var tillgänglig blott för ett
utvalt fåtal, och djupast sett var därför renässansen vida mera
aristokratisk än medeltiden. Samma dikt kunde då förstås
av alla, även om den var olika färgad för en borgerlig och
en adlig åhörarkrets. Då var det endast klerken som var
lärd, och de andra hade icke mer än sitt naturliga förstånd.
Nu däremot hade man fått ett klassiskt bildat fåtal, och
det hade därför uppstått en ny klasskillnad — mellan de
bildade och de obildade. Men en sådan klasskillnad
innebär en fara, ty den högre bildningen behöver hämta sin
näring från de djupa lagren. Om så icke sker, förfaller
den lätt till pedanteri, till lärd virtuositet och onatur. Och
det var av detta öde, renässanslitteraturen till sist, under
barocken, drabbades.
Detta är ett försök att teckna den italienska renässansens
allmänna skaplynne. Men även renässansen företer olika
skiftningar, och man uppdelar därför den egentliga
renässansen i Italien i två perioder: ungrenässansen och
högrenässansen. Ungrenässansen — och här fästa vi oss blott
vid litteraturen, icke vid konsten — börjar med humanisterna
Petrarca och Boccaccio kort före 1300-talets mitt och slutar
inom litteraturen egentligen med dem. Århundradet mellan
deras död och högrenässansen — i runda tal 1370—1470
— är en brytningsperiod, då humanismen söker arbeta sig
fram, då den bildande konsten väl allt mer och mer fylles
av renässansens anda, men då den italienska litteraturen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
