Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obskuranterna skulle försvara den antika poesien, gendriva
beskyllningarna för osedlighet, hednisk vantro o. s. v. nödgades
även han tillgripa den gamla förklaringen, att denna
poesi i själva verket var allegorisk och innerst förkunnade
samma sanningar som teologien. Även poesiens mål var
moralisk lärdom. Den verklige skalden, “poeta“, var
närmast en helig siare, en vates, som stod vida över den banale
rimmaren på vulgärspråken. Petrarcas egna dikter äro också
alla mer eller mindre allegoriska. I vad mån sonetterna
äro det, är en svårlöst fråga; hans Trionfi och hans latinska
ekloger äro det säkert, och i de senare yttrar han sig under
herdelivets förklädnad om påven, om livet i Avignon o. s. v.
Som vi sedan skola se gick emellertid denna estetik igen
under hela renässansen.
Av vida större värde än eklogerna äro hans poetiska epistlar
efter Horatius’ mönster, 77 till antalet, fördelade i tre böcker,
ty genom dem och de prosaiska breven få vi den bästa
inblicken i Petrarcas själsliv. Men högst satte både han själv
och samtiden hjältedikten Africa. Sin betydelse har denna
dikt såsom det första försöket under renässansen att
återuppliva antikens epos, och förebilden är naturligtvis Eneiden.
Men strängt taget hade denna episka diktning efter klassiska
mönster aldrig varit avbruten, och såsom vi erinra oss hade
den särskilt odlats under 1100- och 1200-talen. Nyheten
var således vida mindre betydande, än Petrarca trodde. Och
utförandet var långt ifrån lyckat, ehuru dikten har
betydelse såsom ett uttryck för den nya art av patriotism, som
nu födes. Ehuru florentinare betraktade Petrarca sig såsom
en ättling av det forna Rom, och det var dess storhetstid
han ville besjunga. Till ämne valde han det andra puniska
kriget, genom vilket Rom blev den stora världsmakten. Men
detta ämne var knappt episkt, och dikten blev också i själva
verket blott en krönika, särskilt som Petrarca hade alldeles
för stor vördnad för den antika historien att våga omdana
denna. Hjälten, den äldre Africanus, liksom Eneas ett
dygdemönster, var knappt heller någon poetisk gestalt, och Petrarca
själv, lyriker till hela sitt väsen, hade ingen förmåga att
giva någon objektivt plastisk framställning; de enda
lyckade partierna äro också de lyriska. Huvudfelet var dock, att hela
dikten varen lärdomsprodukt, ett dött epos på ett för folket
obegripligt språk, vida mera pseudoklassiskt än dess förebild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
