Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antiken stod däremot utanför denna tävlan. Dess gestalter
trädde fram för honom i övermänsklig storhet, och hans dröm
var att en gång bliva ställd vid deras sida. Det var denna
dröm, som sporrade honom i det vetenskapliga arbetet, som
satte skaldens penna i hans hand och fyllde honom än med
en helig eld, än med en förtärande fåfänga. Själv fann
han däri något hedniskt, något stridande mot den kristna
världsåskådningen, som bjöd människan att döda sitt eget
själviska jag, och hans skrifter, särskilt hans
självbekännelser, vittna om den ständiga kamp, som dessa båda
världsåskådningar förde inom hans väsen. Han erkänner det syndiga
i denna ärelystnad, söker med skäl från kristendomen slå
den till marken. Men förgäves. Försöken visa blott, huru
brännande denna lidelse hos honom var. Denna kamp mellan
antik själviskhet och kristen självförnekelse alstrade hos
Petrarca en ren själssjukdom, som han kallar acedia —
denna världströtthet, den melankoli och oro, som är
karaktäristisk för den moderna människan. Hans själ var ur
jämnvikt, ingenstädes fann han ro, utan bytte ständigt
vistelseort. Världen både lockade honom och stötte honom tillbaka,
han trycktes ej blott av sina egna sorger, utan kände något
av denna allmänna världssmärta, som sedan möter oss
igen på 1700-talet. Och den inverkan, Petrarca hade,
kan också, såsom man påpekat, närmast jämföras med
Wertherfebern. Likheten är slående. Bägge gångerna hade man
återfunnit sitt eget jag, sin egen rika känslovärld, och denna
upptäckt medförde såväl födslovåndans smärta som en
måttlös självförhävelse. I bägge fallen kom denna nya rörelse
såsom en reaktion mot rationalismen, på Petrarcas tid mot
skolastiken, på Werthers mot upplysningen, och den innebar
i själva verket det samma: individualismens återuppvaknande.
Petrarcas skrifter, till vilka vi nu vända oss, äro dels
latinska, dels italienska, och av dessa tillmätte både han
och hans samtid det ojämförligt största värdet åt de förra.
Såsom latinsk skald författade Petrarca dels ett epos, dels
poetiska epistlar, dels tolv bukoliska ekloger efter Vergilius’
mönster. Dessa senare äro fullt genomförda allegorier och
trots den kommentar, som Petrarca lämnat i sina brev, i
det närmaste obegripliga för vår tid. Denna allegoriska
karaktär sammanhängde emellertid med Petrarcas hela
uppfattning av poesien. Ty då han mot de medeltida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
