Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes kvar i Petrarcas egen renskrift och i koncept,
upptager sonetter, canzoner, ballater och sestiner. Innehållet
är blandat; där finnas moraliska och politiska dikter, men
de flesta äro erotiska och riktade till en Laura, av vilken
man dock av dikterna har ganska svårt att bilda sig en
föreställning. De säga ej ens tydligt, om hon varit en ogift
eller en gift dam, ehuru det senare förefaller troligt, och
den enda mera faktiska upplysning, som sonetterna giva, är,
att Petrarca första gången sett henne långfredagen den 6
april 1327 i kyrkan S. Chiara i Avignon, — en uppgift,
som dock lider av det felet, att långfredagen detta år inföll
den 10 april. Men icke dess mindre är det tydligt, att
sonetternas och canzonernas Laura icke blott varit en
fantasiskapelse. I en handskrift, som Petrarca ägde av Vergilius,
har han antecknat ej blott dagen för det första mötet, utan
ock, att hon avlidit den 6 april 1348 och samma dag
begravts i franciskanerkyrkan i Avignon. Men vilken hon i
verkligheten varit, vet man icke, och den väldiga samling av
dokument, som en Abbé de Sade på 1700-talet framlade och
genom vilka han ville bevisa, att hon varit dotter till
Audibert de Noves och sedan 1325 gift med Hugo de Sade —
dessa dokument äro ganska sannolikt förfalskade. Men även
om de vore äkta, visa de knappt mera, än att Laura de
Sade avlidit samma dag som Petrarcas Laura — något, som
under det stora päståret 1348 lätt kan tänkas, utan att båda
därför varit identiska.
Ur sonetterna och canzonerna kan man, som sagt, ej få
fram någon åskådlig bild av den kvinna, som de besjunga.
Man hör, att Petrarca älskar henne, ehuru utan genkärlek,
att hon dör tjuguett år efter deras första möte och att skalden
troget vårdar hennes minne — det är allt, aldrig ett
realistiskt drag, som för oss närmare henne. Ehuru skrivna under
en tid av trettio år, giva dikterna oss ingen
utvecklingshistoria. Att de ej skildra några yttre tilldragelser, betyder
här mindre — det gör ej heller Vita nuova — men de
skildra ej heller någon inre. En själshistoria döljer sig ej
bakom de så konstfulla stroferna, utan de bjuda blott på en
serie artistiskt, men kyligt utförda variationer på tvänne
temata: Petrarcas kärlek till den levande och hans sorg över
den döda Laura. Vi behöva blott på måfå taga en
översikt av innehållet i några sonetter: “Solen stiger upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
