Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stjärnorna fördunklas. Laura stiger upp och solen
fördunklas“ (son. 164), “Han spörjer Amor, varifrån han fått alla
de behag, med vilka han prytt Laura“ (son. 165), “Han
känner sig dö vid åsynen av hennes ögon, men kan ej rycka
sig lös från dem“ (son. 166) o. s. v. Så talar icke en man,
som verkligen älskar, det är litterära broderier, ej uttryck
för en verklig känsla. Passionen behärskar honom aldrig,
utan han står alltid såsom konstnären inför sin känsla, väljer
med omsorg varje bild, filar om sina verser och är
framför allt betänkt på att giva dem den högsta konstnärliga
formen. Varm och omedelbar blir han därför aldrig, blott
elegant.
Erotiken i Il Canzoniere är icke medeltidens spiritualistiska
kärlek, Laura är icke såsom Beatrice en symbol för det
gudomliga, och kärleken är ej av religiös art, utan hon skall
dock vara en verklig kvinna, och kärleken till henne är av
jordisk art. Även här kommer således renässansen fram i
dess motsats till medeltiden, och Petrarca återgår här till
den renässansrörelse, som under medeltiden uppstått hos
provençalerna. Men också il dolce stil’ nuovo har
avsatt sina spår i hans dikt. Hans Eros är blek och
blodlös, och renässansens kraftiga sensualism pulserar ej i hans
ådror.
Likväl ligger det även här något av verklig känsla bakom
sonetternas mejslade rader. Petrarca gick väl alldeles för
mycket upp i sig själv, för att med ett verkligt personligt
liv vara knuten vid en älskad kvinna, och på någon dylik
har han knappast i främsta rummet tänkt, då han diktat. Men
han kände ett behov att giva ett uttryck åt den melankoli och
den sentimentalitet, som fyllde hans själ, att smeka sina
egna drömmar och känslor, och liksom 1700-talets
Werthersvärmare danade han därför en fantasibild, som han älskade,
därför att den framför allt var en skapelse av hans eget
vemod och hans egen längtan, även om ett namn och något
enstaka drag voro lånade från verkligheten. Petrarcas
vackraste dikter äro också de, som diktats till den döda Laura,
till henne, som blott var ett minne. Och detta är nog
ingen tillfällighet. Det är kanske hårt att säga det, men
Dulcinea de Toboso hör hemma icke blott i den komiska
romanen, utan ock i mycken högstämd lyrik från antiken
ända fram till våra dagar. Men därför att så är, kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
