Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappt stämpla denna dikt som ända igenom osann, och
den var det ej heller hos Petrarca.
Lärdomsaristokrat som han var satte Petrarca dessa dikter
på vulgärspråket ej synnerligen högt, och i dem såg han
framför allt en språkövning. Deras största betydelse ligger
också i formen. De fyllas av ett underbart välljud, av en
språkets musik, och tack vare denna språkkonst blev
Petrarca skaparen av den italienska poetiska diktionen, som
sedan hans dagar knappt undergått några förändringar. Dessa
sonetter och canzoner äro nu nära sexhundra år gamla, och
dock kunna de än i dag läsas som modern italienska, under
det att en svensk, som ej är språkligt bildad, knappt kan
fullt förstå Stiernhielm, som är tre århundraden yngre. Det
är också på denna språkkonst, som de levat. Tack vare
den blevo de den följande renässansens förebild för all lyrisk
diktning icke blott i Italien, utan i hela Europa. Men
med formen följde också innehållet, och hela denna
diktning fick därför något overkligt, kyligt och artistiskt
över sig. I renässansens lyrik möta vi därför tvänne
strömningar — Petrarcaimitationen, som kvantitativt är den
ojämförligt mest betydande, och den lyrik, som är äkta
och söker att giva ett uttryck åt en mer eller mindre
verkligt känd kärlek.
Av vida mindre betydelse än Il Canzoniere var Petrarcas
sista arbete, I Trionfi, som i viss mån skulle utgöra en
fortsättning på de lyriska dikterna till Lauras ära. Väckelsen
till detta arbete hade Petrarca utan tvivel fått från Divina
Commedia. Versformen är densamma, terziner, och även
I Trionfi var ämnad till en apoteos av den älskade. Men
den är grundligt misslyckad. I stället för en dikt, fylld av
det lidelsefulla, personliga livet i Divina Commedia, har
Petrarca blott kunnat åstadkomma en lärd, allegorisk katalog
på vers. Grundtanken är den, att människan under sitt
jordeliv besegras av begäret, av kärleken, men befrias genom
dygden, som personifieras av Laura. Hon nås dock av döden,
men lever kvar i minnet. Detta besegras väl av tiden, men
även tidens välde sjunker till intet inför den eviga saligheten.
Detta framställes i form av en vision, i vilken kärleken
besegras av kyskheten, kyskheten av döden o. s. v. Liksom
triumftågen å de antika reliefer, som Petrarca sett, skildras
dessa “triumfer“ såsom långa processioner av allegoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
