Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elementet hava vi den första renässansens osmälta filologiska
lärdom.
Samtidigt med det att Boccaccio råkade ut för sitt olycksöde
i kärlek, drabbades han av en annan motgång. Fadern
tyckes till en början hava givit honom ett tämligen rikligt
underhåll, men vid denna tid knappades detta in, och
Boccaccio fick flytta till en förstad, utanför Neapel, blott
bebodd av fattigt folk. Fadern var nära förbunden med det
mäktiga bankhuset Bardi i Florens, detta hade inlåtit sig i
en oförsiktig lånetransaktion med Edvard III av England
och måste 1339 göra cession. I följd härav nödgades den
gamle, som dessutom förlorat hustru och barn, återkalla
sonen, och i januari 1341 var denne tillbaka i det dystra
Florens — hela det glada, lättsinniga livet i Neapel låg nu
bakom honom blott såsom ett minne. Men detta var nog
friskt att fortfarande kunna inspirera honom, och hela den
första tiden levde han blott i dessa drömmar. Först
fullbordade han Filocolo, och därefter skrev han Ameto — den
moderna tidens första herderoman och litteraturhistoriskt
därför av den största betydelse, även om detta arbete,
estetiskt sett, ej hör till Boccaccios lyckade verk.
Händelseförloppet är mycket enkelt och är i själva verket
blott bisaken. En ung jägare Ameto får se en samling
badande nymfer och förälskar sig i en av dem, Lia, träffar
henne, längtar efter henne, träffar henne igen o. s. v.
Själva huvudvikten lägges på skildringen av det idylliska
lantlivet. Vid en fest till Venus’ ära få vi bevittna en
tävlan i sång mellan tvänne herdar — samma sångtävlan,
som vi känna från Theokritos och Vergilius — sju nymfer
berätta, för att underhålla sällskapet, var och en sin
kärlekshistoria, och efter festen skiljas åter herdarna och nymferna
åt, utan att det hela får någon egentlig avslutning.
Redan denna redogörelse visar, att Ameto ej står i något
beroende av Longos’ Daphnis och Khloe, antikens enda
herderoman, som för övrigt vid denna tid var alldeles okänd.
I stället är det tydligt, att den moderna herderomanen
uppstått ur den antika eklogen — den sångtävlan, som här
inlagts, är ju en direkt imitation efter Vergilius. Dylika
latinska ekloger skrevos flera under medeltiden, och
diktarten upptogs på nytt, såsom vi minnas, av Petrarca; själv
skrev Boccaccio ej mindre än sexton dylika. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
