Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklighetens skald, var han lyckad. Särskilt visar sig detta
i hans kanske egendomligaste dikt, Amorosa visione, där
han på sitt originella sätt imiterar Dante och omedvetet
parodierar honom, på samma gång han ger den mest
dråpliga karaktäristik av sig själv samt sätter renässansens
realism i dess skarpaste motsats till Dantes högstämda
spiritualism. Liksom Divina Commedia är också Amorosa visione
skriven på terziner och har formen av en vision.
Ledsagaren är här icke Vergilius, utan som man kunnat
vänta hos Boccaccio ett kvinnligt väsen. Men syftet är
detsamma, Liksom Dante ville förhärliga Beatrice, skulle
Amorosa visione bliva en apoteos av Fiammetta. Tyvärr
lämpade hon sig icke härför, lika litet som Boccaccio
lämpade sig för en mödosam vandring uppför skärseldsberget.
Boccaccio har inslumrat på havsstranden, då en kvinna
uppenbarar sig för honom. Han följer henne och ser på
avstånd ett präktigt slott, i vilket han vill inträda. Hans
ledsagarinna påpekar då, att vägen dit går genom en trång
port och uppför en besvärlig stig — det eviga livets väg.
Olyckligtvis är det bredvid en annan port, stor och öppen,
bakom vilken man hör ett glatt sorl, och Boccaccio föreslår
då sin allvarliga följeslagarinna, att man i stället skall välja
den vägen. Trots varningen, att den icke leder till det
högsta goda, utan blott till jordiska fröjder, är Boccaccio
genast färdig med sitt val, går resolut in genom den breda
porten, motsträvigt följd av sin Vergilius. Och nu — i
utmålandet av dessa jordiska fröjder — är Boccaccio
fullkomligt i sitt esse. Han ser härliga fresker, målade av
Giotto, han råkar forntidens alla lärde och skalder, även
Dante, och trivs förträffligt. Men till sist får han också se
åtskilliga ryktbara förbrytare, som straffas för sina brott,
och nu förklarar han sig inse värdelösheten av allt jordiskt.
Men just som han vid sin följeslagarinnas sida äntligen skall
gå in genom den trånga porten, får han syn på en tredje
port, bakom vilken en vacker trädgård öppnar sig och
varifrån han hör sång och musik. Och då är den goda
föresatsen genast bortblåst. Naturligtvis måste han in där. Och
det går som förra gången: hans skyddsväsen förebrår honom,
men följer med. I trädgården råkar han samman med en
mängd vackra damer och till sist med Fiammetta. Och nu
är det han, som överger den stränga dam, som hittills följt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
