Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom; i ett snår bekänner han sin kärlek för Fiammetta,
som besvarar hans böjelse, men råder honom att ånyo
uppsöka ledsagarinnan, som skulle föra honom till det evigt
goda, och Fiammetta ber sin älskare att väl följa hennes råd,
men dock aldrig svika sin kärlek. Den återfunna
ledsagarinnan, som onekligen har en ängels tålamod, låter Boccaccio
ännu någon tid stanna hos den älskade, som till sist skänker
honom kärlekens högsta lön.
Just i detta ögonblick vaknar skalden ur sin dröm och
finner vid sin sida den trogna följeslagarinnan, vilken
uppmanar honom att nu äntligen inträda genom den smala porten,
ty där skulle han i verkligheten nå den kärlekens lycka, han
nu endast i drömmen erfarit. Här slutar dikten, och
vandringen uppför dygdens smala stig har Boccaccio ej brytt
sig om att skildra — den intresserade honom tydligen
icke alls.
Man kan knappt tänka sig en dikt, där man mera får
Boccaccio på kornet — den glade, lättsinnige poeten, som
visserligen vill vandra Dantes mödosamma väg mot höjden, men
som ständigt glömmer sig kvar på jorden, vars fröjder kanske
äro intiga, men dock så ljuvliga, att han ej har hjärta att
försaka dem. Och kanske mest betecknande — då Dante
slutar sin färd inför en vision av treenigheten, slutar
Boccaccio sin i Fiammettas armar! En skarpare kontrast till
medeltidens spiritualism kan väl knappt tänkas. Och det
hjälper mycket litet, att alla dessa figurer blott betecknas
såsom allegorier — ledsagarinnan är sannolikt Tron och
Fiammetta, som avslöjar sig som hennes syster, Kärleken.
I verkligheten är hon snarast fru Lusta, som lånat dragen
från skaldens forna älskarinna, och lika starkt som
Decamerone predikar denna dikt således renässansens lära, att
detta jordeliv med dess drömmar om ära och kärlek trots
allt dock är ett härligt liv.
Dessa dikter, för vilka nu redogjorts, skrevos sannolikt
under en ganska kort tid, Ninfale Fiesolano, som antagligen
är den sista av dem, författades förmodligen 1344 eller 1345,
således då skalden nyss fyllt trettio år. De visa, huru hans
naturliga verklighetssinne söker att allt kraftigare göra sig
gällande, men huru detta ännu har att kämpa mot
traditionerna från medeltiden, mot dess smak för allegorier, för
tomma spekulationer och en abstrus lärdom. De visa också,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
