Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själsfränder anledning till botpredikningar och fantasier om
den yttersta domen, möta vi här blott ett förhärligande av
det dock triumferande livet. Men vilken hejdlös själviskhet
ligger ej bakom den bekymmerslösa tillvaron på den
florentinska lantgården! Så snart de själva äro ute ur den
pästsmittade staden, ägna de icke en tanke åt olyckorna inom
dess murar, utan såsom renässansens äkta ättlingar intressera
de sig blott för sina egna personligheter. Och huru
kulturaristokratiskt är ej detta sällskap!
I ett annat fall kommer däremot renässansen icke fram.
Boccaccio har icke förstått att giva de tio berättarne
någon skarpare individualitet, de tillhöra alla samma
samhällslager, äro fint bildade unga män och kvinnor ur Florens
bästa familjer, men skiftningen i deras karaktärer är ganska
obetydlig, och berättelserna äro ej individualiserade efter
deras olika karaktärer.
Tanken att sammanfoga dessa noveller genom en ram var.
som sagt, icke ny. Själva novellen var det ej heller, och
vi hava redan sett, huru denna uppstått ur medeltidens
predikoexempel. Redan i slutet av 1200-talet fanns en
dylik novellsamling på italienska: Novellino eller Cento
novelle antiche, hundra småberättelser, lånade från antiken,
från bibeln, från riddarlivet och Italiens senare historia,
gängse anekdoter, som hämtats dels från predikoexemplen,
dels från den muntliga traditionen. Av samma karaktär är
den något yngre samlingen Conti dei antichi cavallieri. Men
skillnaden mellan dessa föregångare och novellerna i
Decamerone är oerhörd. I det förra fallet en knapphändig,
konstlös prosa, som blott avser att meddela fakta, under det vi
i Decamerone möta en utförlig, konstnärlig och bred
framställning, stundom t. o. m. allt för elaborerad, ett friskt,
dramatiskt liv i skildringarna, huvudvikten lagd på
motiveringen av varje handling och på skildringen av
karaktärer och miljö. Den medeltida prosanovellen hade städse
haft till syfte att inskärpa någon moralisk sats. Den enda
rest härav, som återfinnes i Decamerone, är de betraktelser,
som följa efter och föregå de olika novellerna, men dessa
äro minst av allt några fromma och uppbyggliga reflexioner,
utan en skarpsynt florentinares fullt världsliga och ofta
satiriska anmärkningar med anledning av novellen.
En fråga, som naturligtvis mycket sysselsatt forskningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
