Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortrövad av pirater. Sedan har hon en hel följd av älskare,
vandrar så att säga från sängkammare till sängkammare, till
dess att hon till sist återkommer till sin fader och blir av denne
bortgift med den först tillämnade gemålen, som tror henne
ännu vara jungfru. När Panfilo slutat denna berättelse,
fortsätter Boccaccio, suckade alla damerna av medlidande —
en och annan kanske också av avund över prinsessans
talrika bröllop.
De egenskaper, som Boccaccio beundrar, äro desamma, som
tillhöra den fulländade sällskapsmänniskan — frikostighet,
höviskhet, kvickhet. Med dumheten har han intet
medlidande, och att ett pundhuvud blir lurat, finner han
alldeles i sin ordning. Den kloke och förslagne har däremot
mycket vidsträckta rättigheter och kan tillåta sig gärningar,
som vi måste stämpla såsom rena bedrägerier; att förföra en
annans hustru eller en nunna är också fullt tillåtligt. Över
huvud är det en synd att undertrycka naturdriften, ty den
är alltid berättigad. Novellen om Tedaldo degli Elisei är i
detta fall ytterst belysande. Tedaldo har varit älskare åt
monna Ermellina, men uppskrämd av sin biktfader, en munk,
som för denna synd hotade henne med helvetet, har hon
brutit med honom. Förklädd till pilgrim besöker Tedaldo
henne, får henne att bekänna, att hon brutit med sin älskare,
och så fortsätter han: “Detta är en synd. Jag vet helt visst,
att Tedaldo aldrig med våld tvang er till något; när ni
älskade honom, gjorde ni det av er egen böjelse. Så som
han blev er, blev ni hans. Att en kvinna har umgänge
med en man, det är en naturens synd, men att röva, döda
eller bortjaga honom, det härflyter av sinnets ondska. Och
ni plundrade Tedaldo, när ni stötte bort honom från er, som
av fri vilja blivit hans egen. Var han icke en adlig ung
man? Var han icke skön framför alla sina medborgare?
Hur kunde ni då för en eländig munkstackares ord fatta en
så grym föresats mot honom?“
Och denna moral var icke blott Tedaldos, utan säkerligen
ock Boccaccios egen.
Asketismen har därför i honom en svuren vedersakare. I
inledningen till den fjärde dagens noveller berättar han en
liten anekdot om en man, som ville uppfostra sin son till
fromhet och som därför aldrig lät honom få se några kvinnor,
vilka ju kunnat locka honom till synd. Men en dag tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
