Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Boccaccio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en synnerligen dålig lärare. Efter tre år reste han för övrigt
sina färde, och därmed avbrötos dessa studier, som visserligen
ej ledde till några betydande resultat, men likväl så starkt
vittna om den gryende humanismens svärmeri för den
helleniska kulturen.
I den latinska litteraturen hade Boccaccio väl en ganska
vidsträckt beläsenhet, men denna var ytterst oordnad och
osmält, och i sina filologiska arbeten kom han föga längre
än till insamlandet av lärda notiser från de klassiska
auktorerna. Ett av dem tilldrog sig dock en stor
uppmärksamhet ganska långt fram i tiden, nämligen hans De
casibus illustrium virorum eller en samling “tragiska“ biografier
över män, som från lycka störtat i olycka. Som vi sedan
skola se, gav detta arbete uppslaget till en ganska rik
diktning i renässansens England. Såsom en följdskrift författade
han De claris mulieribus eller en samling biografier över
berömda kvinnor från Eva ned till drottning Johanna av
Neapel. Hans gamla intresse för damerna förnekade sig
således icke, men Decamerones författare återfinna vi här
icke, och det glada lättsinnet har nu vikit för en asketisk
stränghet. Men vid denna tid var Boccaccio ej längre
densamme som förut. 1361 hade han råkat ut för en
botpredikant, munken Ciani, som uppgav sig medföra en
samling profetior av ett nyligen avlidet helgon Pietro Petroni
i Siena och bland dem en, som särskilt var avsedd för
Boccaccio, vilken där hotades med en snar död, så vida han
ej avstod från sina hedniska studier och sitt syndiga liv för
att i stället bliva en from kristen. Betecknande för den så
föga reflekterande Boccaccio grep denna spådom honom djupt,
och detta visar, huru löst renässansens världsåskådning i
själva verket satt hos honom och hur lätt även
Decamerones författare hade att återfalla till medeltidens
världsåskådning. Petrarca, som ju förefaller vara mindre hedning än
Boccaccio, var i detta fall långt mera fast i sin övertygelse
och skrev till vännen ett brev, som i viss mån kan
betraktas såsom ett hovsamt försvar för humanismen. För det
första kunde ju budbäraren vara en simpel bedragare, och
även om så ej vore, var väl döden, varmed han hotade, något
så fruktansvärt? Den hotar oss ju varje ögonblick, och Petrarca
besvor därför Boccaccio att ej älska livet så högt, att han
ej ständigt vore beredd att skiljas hädan. I antikstudierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
