Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Humanismen efter Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller “epikuréer“, men utan att komma längre än till
populärfilosofiska deklamationsnummer. En mera självständig
betydelse fick blott platonismen. Såsom vi minnas hade redan
Petrarca hänvisat till denna för att finna en auktoritet mot
skolastiken. Nu blevo Platons skrifter bekanta samt
översatta till latin av Lionardo Bruni m. fl. Men den stora
hänförelsen för honom kom genom en lärd grek. Georgios
Gemisthos, mera känd under namnet Plethon, vilken 1438 rest
över till Italien och en tid uppehöll sig i Florens — en
Platonentusiast, som hoppades på det grekiska folkets
pånyttfödelse genom platonismen. I själva verket var han dock
icke platoniker, utan neoplatoniker, och över huvud taget
är renässansens platonism icke den äkta, utan neoplatonism.
Mellan Gemisthos och de andra grekerna i Italien utbröt på
1440-talet en förbittrad strid rörande Platons och
Aristoteles’ företräde, och denna strid väckte även de italienska
humanisternas uppmärksamhet. Särskilt intresserad blev den
för alla kulturfrågor så känslige Cosimo dei Medici, som
beslöt att efter platonskt mönster bilda en “akademi“. Denna
kom också till stånd, och över den vilar onekligen en fläkt
av Platons Symposion. Såsom chef satte Cosimo den unge
Marsilio Ficino, en bland renässansens finaste intelligenser,
och denne icke blott översatte både Platon och Plotinos, utan
skrev även vidlyftiga kommentarer till deras arbeten samt
utarbetade själv en neoplatonsk filosofi under den betecknande
titeln Theologia platonica de immortalitate animarum, i vilken
neoplatonism och kristendom på ett egendomligt sätt smält
samman. I litteraturhistoriskt avseende viktigast är
måhända hans kommentar till Symposion, ty här framlägges
en kärleksfilosofi eller — om man så vill — en estetik, som
fick en stor betydelse för renässansens hela erotiska diktning
och som reflekteras ännu i Shakspere’s sonetter. All
skönhet är osinnlig, och den högsta skönheten finnes blott hos
Gud. Kärleken är själens begär att vända tillbaka till sin
urkälla. Också i de jordiska företeelserna söker människan
denna gudomliga skönhet och njuter då av den med ögon,
öron och själ. Själv är skönheten dock okroppslig, och
sinnesvärldens skönhet är blott en avglans av den gudomliga
samt därför ofullständig även hos de skönaste kroppar.
Genom Benevieni och Pico della Mirandola utvecklades denna
tanke vidare till en lära om kärleken, en mystisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
