Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Humanismen efter Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religionsfilosofi, i vilken renässansens religiositet fann sitt högsta
uttryck. Fullt ny och originell är renässansens platonism
dock icke, ty såsom vi erinra oss fanns även under
medeltiden en platonsk strömning, och till denna anknyter sig i
mångt och mycket renässansens neoplatonism. Här som på
så många ställen är gränsen mellan medeltid och renässans
svår att draga.
Utom Ficino måste även en annan humanist betecknas
såsom en betydande vetenskapsman, nämligen Laurentius
Valla, hos vilken särskilt renässansens kritiska skärpa gör
sig gällande. Så påvisade han, att Konstantins föregivna
donation, varpå kyrkan grundade sin makt, i själva verket
var ett falsarium, likaså bestred han, att Symbolum
apostolicum härrörde från apostlarne, och vidare var han den
första bibelkritikern, den, från vilken hela denna forskning
utgår. I sina Annotationes in novum Testamentum
hänvisar han nämligen till den grekiska grundtexten och visar
upp, att den av kyrkan auktoriserade Vulgataöversättningen
i många och väsentliga punkter var felaktig. Och i ett
annat arbete, De professione religiosorum, angrep han
munkväsendet. Med full rätt kan Valla därför betraktas såsom
en av reformationens förelöpare.
Humanismens betydelse för den moderna vetenskapens
utveckling var således ej ringa. För poesien hade den
däremot mindre att betyda. Visserligen skrevos under denna
tid massor av latinska dikter, men poetens inspiration har
här ersatts av filologens arbete. Såsom den mest betydande
latinpoeten ansågs Antonio Beccadelli, mest berömd för en
samling skabrösa epigram. Och dylika smådikter, epigram, elegier,
oden och satirer, voro nog de, som mest senterades.
Däremot odlades dramat föga. De mest bekanta äro Antonio
Loschis Achilles och Gregorio Corraros Progne, båda
Senecaimitationer i samma stil som Mussatos. Flera efterföljare
fick naturligtvis Petrarcas Africa, och under ungrenässansen
skrevos icke så få stora klassiska eper, stundom med antika
ämnen såsom Basinio Basinis Argonautica och Meleagris,
stundom med moderna ämnen. Så påbörjade Filelfo en väldig
Sforziad, i vilken han “besjöng“ Francesco Sforzas bragder.
Men dessa lärdomsförsök glömdes snart bort och hava
betydelse blott såsom uttryck för renässansens begär att skapa
en nylatinsk poesi efter mönstret av antiken och vida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
