Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Pulci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
auditorium, som dessa dikter gemenligen hade. Ty trots sin
skepsis och sin praktiska livsuppfattning hade Lorenzo och
hans vänner dock ännu så pass mycket svärmeri för
riddartiden, att de icke ville direkt förlöjliga denna. Från de
original, som lågo till grund för Pulcis dikt, härleder sig
således den egendomliga blandningen av allvar och ironi,
det allvar, med vilket folket lyssnade till den gamla
riddarsagan, och den ironi, med vilken Lorenzos bordsällskap såg
ned på denna naivitet. Långa sträckor fortskrider dikten
således fullt allvarligt, men så kommer en burlesk knall,
som alldeles förjagar den allvarliga stämningen.
I Pulcis dikt ligger således fröet till den “romantiska
ironi“, som vi sedan fullt utvuxen skola möta hos Ariosto.
Men samma ställning, som Pulci intog till riddarväsendet,
intog han ock till religionen. Bitvis möta vi i hans dikt
samma religiösa allvar som i gatsångarnes cantares, men
detta blandar sig med renässansmannens skepsis och böjelse
för ett blasfemiskt skämt. Man har tvistat om, huruvida
Pulci varit en rättrogen kristen eller huruvida hans dikt varit
avsedd att håna kristendomen, och skäl kunna ur dikten
anföras för bägge meningarna. Någon kättare var Pulci icke, ty
därtill hade han icke de nödiga religiösa intressena. Innerst
var han säkerligen ganska indifferent, ehuru han med vanans
makt höll fast vid de gamla formerna. I Morgante
förekommer en gestalt, som är hans självständiga skapelse: djävulen
Astarotte, en resonerande och disputerande djävul, som har
förträffligt reda på de intrikataste teologiska frågor och som
skarpsinnigt bevisar flera av kyrkans läror. Man har anfört
dessa stycken såsom ett bevis på Pulcis rättrogenhet. Men
en rättrogenhet, som förfäktas av en djävul, verkar just ej
vidare övertygande.
Genom Pulci hade visserligen renässansens uppfattning
brutit in i den medeltida epiken, men hans behandlingssätt
innebar en fara: att denna dikt skulle sjunka ned till
burlesk. Så skedde även, och den komiska hjältedikten räknar
ock sina anor från Morgante maggiore. En dylik framträdde
redan mot slutet av den period, med vilken vi nu
sysselsätta oss, i Teofilo Folengos Macaroneæ, vars första sånger
trycktes redan 1517. Dikten är på ett egendomligt
blandspråk av latin och italienska — det s. k. makaroniska latinet
— och författaren döljer sig under pseudonymen Merlinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
