Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågar Callimaco sin förtrogne, och denne svarar: “Du, jag,
pengar, vår lumpenhet och hans.“ Fra Timoteo gör ej heller
några svårigheter, och dock är han icke någon skurk; tvärtom
är han på sitt sätt en from klosterbroder. Jag har — yttrar
han i sin monolog, medan han väntar på Callimacos
återkomst från det kärleksmöte, han förskaffat honom — “jag
har ej fått en blund i mina ögon på hela natten av nyfikenhet
att få veta, vad Callimaco och de andra gjort. Jag har
sökt att fördriva tiden på olika sätt. Jag sjöng ottesången,
läste en helgonlegend, gick in i kyrkan och tände en lampa,
som hade slocknat, och bytte om slöjan på en madonnabild,
som gör underverk. Huru många gånger har jag inte
uppmanat mina klosterbröder att hålla den ren, och ändå förundra
de sig över, att andakten börjar att tryta. Jag kan erinra
mig tider, då det fanns femhundra bilder i kyrkan, och nu
finnas där knappt tjugo. Det är vårt fel, som ej förstått
att hålla deras rykte i anseende. Fordom gjorde vi
processioner efter aftonsången och sjöngo laudes varje lördag. Vi
mottogo alltid gåvor för att anskaffa nya bilder, och vid
bikten uppmanade vi både män och kvinnor att offra. Nu
ser man ej till något dylikt, och ändå beklaga vi oss, att
saken går lamt. O, huru föga förstånd hava ej mina bröder.“
Och så slutar dramat med den fromme munkens uppmaning
till alla de agerande: “Låtom oss nu alla gå i kyrkan och
läsa de vanliga bönerna“. Men detta stycke, som så
nedhånar kyrkan, uppfördes dock i Rom 1520 inför en publik
av påven Leo X och hans kardinaler — tre år efter
reformationens utbrott.
Därmed hade högrenässansens lustspel frigjort sig från
beroendet av den nyattiska komedien och blivit en
självständig konstform, om man så vill den medeltida farsen
utvecklad till ett verkligt konstnärligt lustspel under påverkan
av den högre stående antika komedien.
Dessa senare lustspel återverkade även på Ariosto. Han
skrev nu ytterligare två komedier, Il Negromante och La
Lena samt början till ett tredje, La Scolastica, som snarast
äro i den nya stilen. Il Negromante kan närmast jämföras
med Mandragola och utgör ett anfall på tidens övertro, och
även den ytterst slippriga La Lena är i viss mån en
samhällssatir. Men i ett annat avseende äro dessa Ariostos
senare stycken mera påverkade av antiken än de äldre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
