Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens latinska dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år till Neapel, och där tillbringade han sedan hela sitt liv,
som han slöt först vid sjuttiosju års ålder. I hans dikter
har också den neapolitanska naturen fått sin skald. Såsom
under antiken befolkas den av antika gudaväsen, av nymfer
och dryader, icke några tomma poetiska dekorationer såsom
i ungrenässansens dikt, utan levande väsen, som man tycker,
att han själv sett. Nymferna likna de unga flickor i
Sorrento och på Capri, som man än i dag kan se springa i
bergen med sina nakna fötter och de smäckra antika
vattenkrukorna på sina huvuden. Trädgårdarna och lunderna
förvandlas till antika landskap i Claude Lorrains stil. Men
det är icke blott naturen, som får denna prägel av antik
skönhet över sig, utan också själva livet. I den första
diktsamlingen, Amores, där han ännu röjer ett visst beroende
av de romerska elegikerna, skildrar han kärlekshistorier —
öppnare, mera sensuellt än en modern författare skulle våga,
men med antikens oräddhet inför det nakna. Dessa
skildringar fortsatte han i den nästa elegisamlingen, De amore
conjugali, där han tecknar sitt eget äktenskaps historia.
Efter en inledningsdikt följer ett epitalamium, så en dikt
till Ariadna dagen efter bröllopet — sin makas verkliga
namn Adriana hade han nämligen förbytt till det mera
klassiska Ariadna — så skildrar han deras hem, berättar
om barnens födelse, skriver t. o. m. vaggvisor för de små,
skildrar, huru han och hans maka åldras vid varandras sida,
huru barnen växa upp och huru döttrarna giftas bort, då
han för dem skriver nya epitalamier — således dikter,
klassiska till sitt språk, men fullt moderna till sitt innehåll och
till sin stämning, ty så fyllt av antik skönhetskänsla detta
liv än förefaller, var ett äktenskap av denna art dock
alldeles främmande för den antika dikten.
Men denna kärlekshistoria fick ett för Pontano ytterst
karaktäristiskt efterspel. Adriana dog, då Pontano var
sextiofem år gammal, och i en eklog skildrar han sitt liv efter
hennes död. Åt henne byggde han ett kapell, som han
smyckade med blommor och där han varje månad i sina
dikter firade hennes minne, erinrade sig den döda, huru hon
pysslade om hans hus, matade hans fåglar o. s. v. Men —
icke dess mindre gifte han om sig med en ung kvinna, och
i sinnligt glödande färger målar han nu i diktsamlingen
Eridanus sin nya kärlek. Här kommer dock det egendomliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
