Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Högrenässansens latinska dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sin Ariadna tänkte han fortfarande, och i sitt hjärta
var han henne icke otrogen, men, skriver han, hon kunde
väl unna gubben denna glädje vid hans levnads afton;
snart vore han död och skulle då åter förenas med henne.
Även i övrigt ägde han en enastående livsglädje. Han hade
drabbats av hårda förluster, hans närmaste hade gått bort,
och hans sista dikter, Tumuli, egnades åt deras gravar. Men
graven innebar för honom intet dystert, och då man läser
dessa dikter, erinrar man sig de så underbart vackra
romerska griftkamrarna med deras jublande glada dekoration
av blommor, sirener, nymfer och amoriner, där blott livet
förhärligas och icke döden. Gravens natt var honom okänd,
och ej heller hans egen död fyllde honom med någon
skräck. Det liv, som väntade honom, var ej de kristna
katakombernas mörker, utan antikens glada, solbelysta
Elysium. I den punkten var hans dikt en verklig
“pånyttfödd antik“.
Pontano är världens främste nylatinske skald, men vid
hans sida stodo under högrenässansen andra, som också voro
betydande författare. En av dem var Jacopo Sannazaro
(f. 1458, död 1529), en norditalienare, som också liksom
Pontano tillbringade sitt liv i Neapel. I våra dagar är han
visserligen mest bekant för sin på italienska skrivna
herderoman Arcadia, men samtiden satte honom nog högst såsom
latinskald. Arcadia har dock onekligen haft en stor littera-
turhistorisk betydelse. Visserligen är den ej, såsom ofta
påståtts, den första moderna herderomanen, ty det var
Boccaccios Ameto, som var Sannazaros förebild. Men av
eftervärlden har den varit mera känd och efterbildad än denna
— särskilt erhöll nymfen Amaranta ett rent världsrykte;
det var hennes namn, som drottning Kristina upptog och
som än i dag lever kvar i Amaranterorden. Någon verklig
roman är Arcadia dock ännu icke, ty prosan och själva
handlingen spela ännu blott en underordnad roll, och
huvudvikten lägges ännu, liksom i Ameto, på de inströdda
dikterna, som prosan blott har till uppgift att förbinda med
varandra. Dessa ekloger skildra icke något verkligt
herdeliv, utan äro hovdikter, och liksom hos Vergilius och
Boccaccio äro herdarna blott förklädda hovmän. Det är dessas
liv, romanen skildrar, deras tidsfördriv och deras känslor,
och någon egen handling har Arcadia icke. Med långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
