Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Machiavelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en anknytningspunkt för en teori, som han utvecklat genom
observationer på det praktiska livet, ur sin egen erfarenhet
som politiker, och som han nu demonstrerar på den romerska
historien. Först frågar han: ur vilka förutsättningar har
den eller den institutionen vuxit fram, och sedan: hur hava
dessa verkat, till vilket resultat hava de lett? Inom
hävdateckningen betecknar en dylik frågeställning den medeltida
krönikans övergång till pragmatisk historia. I viss mån
hade ju en dylik funnits också under medeltiden, som även
sökt ett sammanhang i världshändelserna. Men detta
sammanhang hade varit religiöst eller moraliskt, under det att
Machiavelli håller dessa synpunkter strängt avskilda från
sina undersökningar och med florentinskt skarpsinne
utvecklar en statskonst — utan moral och utan religion. Och
detta var icke blott ett teoretiskt experiment, ty i
Machiavellis skrifter talar renässansens hela själviska politik — och
måhända icke blott renässansens utan även en långt senare
tids, ehuru Machiavelli hade nog moraliskt mod att stå för
denna politik utan att dölja den bakom några förskönande
fraser. Han utgår från satsen om den mänskliga naturens
radikala själviskhet och antar därför också blott egoistiska
bevekelsegrunder. Varje handling var för honom företagen
ur nyttans synpunkt, och medeltidens opraktiska folkrörelser
voro honom därför ofattliga. Han tillmätte den enskilda
mänskliga intelligensen en större betydelse för den historiska
utvecklingen, än den i verkligheten haft, och var själv alldeles
för mycket intelligensmänniska för att fullt kunna fatta
betydelsen av de dunkla, brutala instinkterna hos massan,
som så ofta gäckat de finaste beräkningar. Liksom för
antikens tänkare var även för honom staten ett konstverk
och såsom sådant en skapelse av den begåvade individen
— den israelitiska staten en skapelse av Moses. Varje
stat grundades således av en tyrann, som gav samhället
lagar och institutioner. Men tyrannen skulle blott grunda
staten; när denna grund blivit, lagd, skulle styrelsen antaga
friare former, baserade på ett konstrikt avvägande av alla
de olika samhällskrafternas balans mot varandra. I detta
samhälle hade också religionen en stor betydelse, men blott
såsom ett medel att hålla den okunniga massan i styr, och
ur den synpunkten var antikens religion bättre än
kristendomen, som lärde likgiltighet för statslivet, under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
