Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Machiavelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den romerska statsreligionen främjade de medborgerliga
dygderna.
Om Machiavelli i sin uppfattning av den begåvade
personlighetens betydelse för själva statsbildningen är ett klart
uttryck för renässansens starka individualitetskänsla, står han
däremot fullkomligt på antik romersk ståndpunkt i sin tro
på statens absoluta rätt över individen. “Stat“, oavsett om
denna är monarki, aristokrati eller demokrati, är ett av
Machiavelli i statsläran infört begrepp, och han är den förste,
som fäster sig främst vid samhällets makt över medborgarne.
Men i motsats till Platon är denna makt för honom ett
självändamål. För statens nytta måste allt offras — religionens,
sedlighetens och även individens egna intressen, och i detta fall
kan knappt en gammal romare röja större hänsynslöshet.
Det dåliga rykte, i vilket Machiavellis statslära råkat, beror
just därpå, att han med en så oblidkelig stränghet tillämpat
dessa åsikter. Att en furste håller tro och loven — skriver
han i det beryktade adertonde kapitlet i Il Principe — är
ju en mycket berömvärd sak. “Icke dess mindre“, fortsätter
han, “ser man av erfarenheten i våra tider, att de, som föga
brytt sig om sedlighet och som förstått att bedåra
människornas hjärnor genom list, hava uträttat stora saker och
slutligen besegrat dem, som tagit sedligheten till rättesnöre
för sina handlingar. Man bör då veta, att det finnes två sätt
att strida, det ena med lagarna, det andra med styrkan.
Det första sättet tillhör människorna, det andra djuren.
Men medan det första ofta icke är tillräckligt, måste man
taga sin tillflykt till det andra. Då en furste sålunda är
tvungen att förstå väl begagna sig av djurets natur, bör
han taga räven och lejonet till mönster, ty lejonet kan icke
akta sig för snarorna, räven icke försvara sig mot vargarna.
Han måste sålunda vara räv för att känna snarorna, och
lejon för att skrämma vargarna. De, som blott vinnlägga
sig om att likna lejonet, förstå icke detta. Följaktligen
varken kan eller bör en vis furste hålla sitt ord, så vida
det länder till hans skada och de skäl, som förmådde honom
att giva löftet, ej mera finnas till. Om människorna alla
voro goda, skulle denna regel ej vara god, men då de nu
äro onda och icke skulle hålla sina löften till dig, behöver
du ej heller hålla dina till dem. Den, som bäst förstått
att likna räven, har lyckats bäst. Men det är nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
