Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Den tyska humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den djupaste skillnaden låg dock i själva nationallynnet.
Tysken saknade italienarens plastiska formsinne, som så
mycket erinrade om antikens eget, men hade i stället ett
djupare och rikare gemyt, och i följd därav kom den
religiösa känslan, som i Italien varit så föga utvecklad, att
bliva bestämmande för den tyska humanismens karaktär.
Renässansen hade ju framför allt varit en personlighetens
frigörelse, men denna personlighetsprincip tillämpades icke i
Tyskland såsom i Italien blott på konsten och litteraturen,
utan ock på religionen, och i gemytets land mynnade
därför renässansen ut i reformationen. Denna i Tyskland
utbrutna rörelse — en ättling av renässansen, ehuru en
ättling, som snart kom att vända sig mot sin moder — riktade
sig redan från början mot högrenässansens hedendom och
spred sig hastigt till andra land, även till Italien, där den
genom motreformationen tryckte sin stämpel på senrenässansen.
Vi skola därför här närmast sysselsätta oss med den tyska
humanismen intill den punkt, då reformationen övergick i
reaktion.
Av humanismens tyska historieskrivare indelas denna i
tre perioder, som likväl till tiden skjuta in i varandra och
tillhöra slutet av 1400-talet, den sista av dem början av det
nästa århundradet. Under den första röjer sig humanismen
blott i en något renare och mera klassisk latinitet. Men
innerst förblevo dessa första tyska humanister goda
medeltidsteologer, såsom den på sin tid högeligen berömde Rudolf
Agricola, vars humanism aldrig tyckes hava gått utanför
språkformen. Under den andra perioden, den vetenskapliga,
börjar däremot vetenskapen att lösgöra sig från beroendet
av teologien, man söker reformera skolorna i humanistisk
riktning, och den nya rörelsen tränger nu in också vid
universiteten. Den tredje perioden är den polemiska, Reuchlins,
Erasmus’ och Huttens tid, då de tyska humanisterna gå till
storms mot hela den medeltida åskådningen.
Vid den första perioden hava vi här ingen anledning att
uppehålla oss, och om den andra är ej heller mycket att
säga. Humanismen vid 1400-talets tyska universitet gick
sällan mera på djupet, och i de flesta fall inskränkte den
sig därtill, att man anställde en professor i poesi eller
retorik; en dylik fanns t. o. m. i Köln, som var den medeltida
obskurantismens främsta borg. De enda universitet, där en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
