Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Erasmus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först upplagan av 1515, då Erasmus till ordspråken såsom
förklaring fogade en samling essayer, i vilka hela hans
kvickhet, hans vältalighet och hans frihetssinne komma fram.
Vi behöva blott läsa tvänne utdrag, det ena ur hans essay
om Alkibiades’ silener, det andra ur hans Scarabæus. Jag
kan vara med på — säger han i den förra — att präster
skola regera, men ett världsligt regemente stämmer ej med
deras andliga uppgift. Jag kan vara med om, att påvar
skola fira triumfer, men ej sådana blodiga triumfer, som
firades av den med brott befläckade Marius och den
hänsynslöse Julius. Jag vill, att de skola vara rika, men med
evangeliets pärlor, med andliga rikedomar, som växa till,
ju mera de skänka bort dem åt andra. Jag vill, att de
skola skyddas av vakt, men en vakt med apostoliska vapen,
med trons sköld, rättfärdighetens bröstpansar och frälsningens
svärd, det är Guds ord. Jag kan vara med på, att de skola
vara krigiska, men mot kyrkans verkliga fiender: mot simoni,
högfärd, köttslig lusta, äregirighet, vrede och brist på fromhet.
Vill du veta, vad en påves verkliga rikedomar äro, så hör
vad den förste påven sade: “Silver och guld har jag icke,
men det jag har giver jag dig; i Jesu namn, statt upp
och gack“.
I Scarabæus behandlar han den gamla esopiska fabeln
om örnen och biet. Den förre hade enhälligt blivit utsedd
till fåglarnes konung, emedan han såsom rovfågel hade den
mest kungliga karaktären. Nu säges det visserligen, att
mildheten är en konungs främsta dygd, men sådana kungar
finnas bara i filosofernas drömmar. På de verkliga passar i
stället det homeriska epitetet “den folkförtärande konungen“.
För övrigt nöja de sig ej med denna titel, utan vilja också
hava en lång, lögnaktig lista på andra, heta gudar, ehuru
de knappt förtjäna att kallas människor, oövervinneliga,
ehuru de ständigt blivit slagna, katolske kristna, ehuru
Kristus aldrig är i deras tankar. Men se nu nogare på
örnen, på hans snåla, elaka ögon, på hans hotfulla näbb,
hans brutala käkar, hans mörka, likfärgade kropp, och hör
hans stämma, gäll och skräckinjagande, så att djuren fly,
när de höra den. Så är det ock, när konungen befaller,
då darrar hela världen, senaten faller till föga, adeln ger
efter, domarne foga sig, teologerna tystna. Men det är en
skillnad mellan örnen och konungen — örnen anfaller aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
