Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen efter reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och omhuldades särskilt av Melanchthon, som i sin saksiska
skolplan uttryckligen anbefallde Plautus’ och Terentius’
komedier och även lät uppföra dem i den skola, han själv
ledde. Detta latinska skoldrama företer även flera olika
skiftningar, vilka äro av ett visst intresse.
De flesta ansluta sig, helt naturligt, till Terentius, men
variera hans motiv i kristlig riktning. Ett dylikt drama är
Acolastus (1529) av holländaren Guillelmus Gnapheus, som
här tagit upp parabeln om den förlorade sonen, men lagt
huvudvikten på en realistisk skildring av hjältens
utsvävningar. Detta försök efterföljdes av flera, vilka särskilt
tecknade det samtida studentlivet såsom Stymmelius i dennes
mycket populära komedi Studentes (1529). Andra lånade
däremot, såsom redan Reuchlin i Henno, ämnet från
farslitteraturen såsom Schonæus i Vitulus och Macropedius i
Aluta, där författaren med en kör avslutar var och en av
de fem akterna. Mest omtyckta voro naturligtvis de rent
bibliska ämnena såsom Judit, Susanna, Josef m. fl. Den,
som här angav tonen, var skolmästaren Xystus Betulius
(Sixt Birk), som författade flera dylika, bland dem en Susanna,
som han förut skrivit på tyska, men sedan så fullständigt
omarbetade på latin, att det kan anses såsom ett nytt stycke,
och det är ganska lärorikt att jämföra de båda olika
versionerna av samma ämne. Icke blott att Birk skriver vida
bättre latin än tyska, utan hela uppfattningen är friare och
mera konstnärlig i det latinska stycket. Man märker, att
han i det ena fallet rör sig på ett område med gammal
kultur, i det andra inom en trång, spetsborgerlig värld.
Men i det hela skilja sig dessa latinska bibeldramer dock
föga från de tyska och äro i själva verket blott protestantiska
mysterier.
Mera “klassisk“ var blott den på sin tid berömde
humanisten Nicodemus Frischlin, men just hans dramer visa bäst,
huru förvirrad den tyska uppfattningen av antiken var. Han
anmärkte med en viss rätt, att Sophokles och Euripides lånat
sina tragedier från Homeros, och nu ville han förfara på
samma sätt, ehuru han valde Vergilius såsom källa. Men
hans båda tragedier Venus och Dido äro helt enkelt plagiat,
i vilka han omskrivit Vergilius’ hexametrar till iamber —
således närmast centoner i samma stil som de, i vilka den
antika poesien slutat. För sina religiösa komedier valde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
