Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Antoine de la Sale och novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några kamrater för en längre tid bort till ett främmande
hov, den unga änkan är otröstlig och drar sig undan till
ett lantgods. Men i närheten ligger ett kloster, där en ung,
ytterst kraftfull och ganska vacker abbot residerar. Vid ett
besök i klostret stanna den unga änkan och hennes damer
kvar i klostret, den levnadsglade abboten bjuder dem på en
ståtlig middag i refektoriet, och den otröstliga änkan gör
till sist samma fall som före henne matronan i Ephesus.
Hon blir nu abbotens älskarinna, och den ideala erotiken
efterträdes av en realistisk — också denna skildrad med en
överlägsen kraft och humor. Emellertid vänder Jean de
Saintré tillbaka från sin riddarfärd, träffar sitt hjärtas dam,
medan hon är på jakt med sin abbot, och av hennes
sårande likgiltighet anar han förhållandet. Abboten, som först
känner sig litet brydd, återvinner snart sin oförsynthet, och
ej nöjd med att hava besegrat den ståtlige riddaren i kärlek,
vill han ock inför damen visa sin överlägsenhet i
kroppskrafter samt föreslår Jean en brottning. Denna scen, där
abboten kastar av sig munkkåpan och inför damerna visar sina
muskulösa, ludna ben, är rent överlägsen. Och han har tur.
I brottning är Jean icke övad och blir besegrad. Men han
beslutar att hämnas, låtsar om ingenting, utan inbjuder både
damen och hennes älskare till en middag. Och vid denna
upptages striden på nytt, men denna gång i rustning och
med ridderliga vapen. Nu lider abboten ett ömkligt
nederlag, och med några föraktliga ord till den trolösa kvinnan,
som föredragit en smutsig munk framför en ädel riddare,
skiljes Jean från sin uppfostrarinna.
Människoskildringen är här gjord med en överlägsen konst,
särskilt de båda kontrasterna, den unge idealisten och hans
naturalistiske rival, men även av den kvinnliga hjältinnan,
vars sensualism under den första tiden hålles i tygeln av
det tjusande i denna lek med ett barn, men sedan bryter
fram med dess större kraft, då den icke längre har någon
motvikt i Jeans romantiska idealism. Vid sidan av dessa
karaktärer förefalla Boccaccios grova och onyanserade, och
såsom psykolog har nog ingen av renässansens författare
gått över den först på sista tiden till sin betydelse rätt
uppskattade Antoine de La Sale.
Mindre framstående är den andra romanen, Jean de Paris,
skriven vid 1400-talets slut av en till namnet okänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
