Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Rabelais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots all burlesk är Pantagruel den kanske mest
genomförda representanten för hela renässansrörelsen. Vi återfinna
där dess hat mot allt pedanteri, dess hänförelse för
vetenskaplig forskning och för tankens frihet. Men även formen
är renässansens. Det som inom dikten hade utmärkt
renässansen, hade framför allt varit dess individualism och dess
strävan mot realism. Och häri når ingen upp till Rabelais.
Inte ens Ariosto hade i Orlando furioso kunnat så allsidigt
och så obesvärat få fram sin egen personlighet som
Rabelais kunnat det i Pantagruel. Det är, som om han alls icke
tänkte på läsaren, utan som om han satt med sitt
bordsällskap, skrattade och pratade, tog sig en klunk och lät sina
infall spela. Det hela verkar såsom en improvisation,
personlig och individuell såsom en målares skiss. Och ingen
av renässansens italienare har heller överträffat honom i sinne
för verkligheten. Trots den uppsluppna fantasien är det
verkligheten han skildrar, och som man nu funnit är
Gargantuas hembygd identisk med Rabelais’ egen. Med full
rätt kallar Paguet Pantagruel “un roman bourgeois“, ty trots
de gigantiska kroppsformerna äro dessa jättar goda bourgeois.
I sin realism slår Rabelais t. o. m. över. Han är
naturalist, utan något av italienarens — och även fransmannens
— klassiska skönhetskänsla. Snarare gör han här intryck
av en flamländsk målare, en Rubens eller hellre en Jordaens,
och hans Gargantua och Gargamelle förefalla snarare att
stamma från Scheldetrakten än från Touraine. Det är den
store Pan, som här åter vaknat till liv, ej den klassiske
med det friserade bockskägget och de koketta hornen, utan
den verklige. Det är naturbarnet med den fräna
bockstanken, det toviga håret och de ohöviska drifterna, som med
sitt bullrande, sunda och glada skratt träder oss till mötes
i Pantagruel.
Rabelais är den franska renässansens store mästare, i sin
naturalism med ett kanske starkare germanskt inslag än hos
andra franska författare. Men samtidigt tog sig denna
rörelse också andra uttryck, som likaledes äro originellt
franska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
